Sommaren 2014 visade sig bli en av de bästa på många år, inte minst rent vädermässigt! Sol och värme gör gott för en ond och värkande kropp, och sinnet lättas upp av de långa ljusa dagarna - och nätterna med för den delen.
Jag lade ner mycket tid på att lära känna människor och vara delaktig i sociala sammanhang, och jag ångrar det inte för en sekund trots att en hel del energi och pengar gick åt under den perioden. Men det var ett (bokstavligt) pris jag villigt betalade för att få vara en del av något igen. För att bygga ett socialt nätverk, för att inte känna mig så isolerad, utsatt och ensam.
Trots värken, trots rehabiliteringens monotona dans med ett-steg-fram och två tillbaka, trots alla krav och måsten som tyvärr hör till en sjukskriven persons vardag, trots sömnlöshet, rastlöshet och oro över framtiden och samtiden, så skrattade jag gott och hjärtligt varje dag. Det kändes som att solens värmande, närande strålar sakta tinade fram mig själv igen.
Jag kände mig lugnare inombords och var inte lika arg och irriterad längre. Dagarna spenderades ofta på en strand någonstans eller badandes i älven och kvällarna spenderades ofta tillsammans med vänner. Jag kände mig tillslut faktiskt orolig över att jag hade för roligt och att jag borde må ännu sämre än vad jag redan gjorde, men då gav min arbetsterapeut mig rådet att passa på.
Smärtan och min situation var ju på det stora hela oförändrad, men jag hade inget annat än tid just då, och jag borde se det som en gåva snarare än en börda för förr eller senare skulle saker och ting förändras - så varför inte passa på att ha roligt?
Så jag passade på att åka och hälsa på familjen och jag tog mig äntligen tid till att hälsa på en av mina absolut närmsta vänner, i Spanien, för att jag kunde. För att jag hade tid. För att jag hade lite pengar till övers från bouppdelningen. För att jag ville.
Fram till dess hade jag fokuserat på att bli frisk först, sen kunde jag börja leva. Men jag började inse att det här sannolikt var mitt liv - hur annorlunda det än tedde sig mot vad jag hade trott eller hoppats på, och jag ville inte förlora mer tid. Så jag började leva, trots allt.
Det är sannolikt en av de viktigaste insikterna jag någonsin fått. Att livet det är det som pågår oförtrutet här och nu, och det tar ingen paus oavsett vad som händer.
Long Road to Ruin - Part 12
Long Road to Ruin - Part 11
Long Road to Ruin - Part 10
Long Road to Ruin - Part 9
Long Road to Ruin - Part 8
Long Road to Ruin - Part 7
Long Road to Ruin - Part 6
Long Road to Ruin - Part 5
Long Road to Ruin - Part 4
Long Road to Ruin - Part 3
Long Road to Ruin - Part 2
Long Road to Ruin - Part 1