Jag har skrivit om min syn på mig själv tidigare, och har sedan länge diagnostiserat mig själv (högst ovetenskapligt) med att jag lider av BDD, Body Dysmorphic Disorder eller dysmorfofobi som det heter på svenska. Ett slags självskadebeteende som bl.a. kan yttra sig genom en besatthet för en viss defekt på kroppen, påhittad eller existerande. Det kan omfatta allt från ganska harmlöst bitande på naglarna till att man i princip opererar sig i huden eller i ansiktet genom att riva och klämma på allt som finns (eller inte finns).
När jag mår bättre rent generellt så tänker jag inte så mycket på mina skavanker och defekter. Det är som att jag inte tar mig tiden för att inspektera och döma mig själv då, för jag har ju annat att göra såsom att ha roligt, umgås med folk och vara glad. Jag kan tillochmed vara nöjd med det jag ser i spegeln när jag mår bra generellt.
Men precis som med så många andra former av störningar blir tillståndet mer allvarligt och skadligt när man inte mår bra. När jag börjar bli stressad, orolig och ängslig, oavsett anledningar, så flammar osäkerheter kring utseendet och hela min fysiska uppenbarelse upp, och det delar mig på något sätt nästan itu.
För å ena sidan är jag paniskt rädd för att jag är ful i andras ögon, fastän jag kanske inte själv tycker det just då. Men det leder då till att jag inte bara letar efter skavanker och fel – jag skapar defekter. Jag pillar, knapar, plockar och river upp sår på min kropp, i mitt ansikte. Och då blir jag ju å andra sidan ful och ger mig själv därmed rätt, för då ÄR jag ju bevisligen ful.
Det är alltså inte frågan om att ”jag har en dålig hårdag idag” utan vi pratar om att jag blir säker på att jag är en styggelse och undviker därför att vara bland människor och synas i så stor utsträckning jag kan. Jag skäms och får enorm ångest över att jag ÄR ful och att jag dessutom GÖR mig fulare än nödvändigt. Jag möter ogärna människors blickar, för likt kameleonten så inbillar jag mig att om jag inte ser ”någon” så ser inte någon mig heller. Fånigt, men förvånansvärt effektivt…
Jag är inne i en sådan period nu igen, och rent spontant kan jag tänka mig att det grundar sig i att jag genomgått väldigt stora förändringar på kort tid. Jag har träffat någon som kommit att betyda väldigt mycket för mig, trots att jag varit övertygad om att jag aldrig skulle kunna känna så igen. Han har varit här under en tid och det var magiskt, men han har åkt hem igen och jag är då plötsligt ensam och blir förvirrad och orolig. När ses vi igen? Varför är HAN med MIG? Hur ska det bli? Vad händer framöver? Jag har börjat arbetsträna och har återigen krav - egna och andras - på mig att prestera och socialisera. Med det kommer tankar kring att inte räcka till, att inte orka, att inte kunna och det skapar oro och osäkerheter. Jag är orolig för min ekonomiska situation, ja, det finns som synes en hel del att ta av…
Att det sedan finns en slags ångestdämpande känsla över att dels få rätt gentemot sig själv, men framförallt genom att handlingen i sig – vad det nu än må vara - också fungerar som ett slags belöningssystem, vilket gör att man fortsätter med beteendet trots att det inte är bra. De som biter på naglarna när de är stressade eller nervösa kan nog förstå vad jag menar.
Det är svårt att se sig själv objektivt när man bara stirrar på sig och sin kropp med missnöje varje dag, för då ser man det man (egentligen inte) vill se; saker som måste bort. Men jag har tröttnat på att äcklas och vara arg på mig själv nu, så jag har startat ett litet experiment på eget bevåg. Varje morgon, efter jag duschat och innan jag sminkar mig, så tar jag tre bilder på mig själv; en porträttbild framifrån och sedan en från vardera sidan.
Varför? Jo för att jag är en sådan prestationsdriven människa. Jag måste kunna uppnå något för att få ut något av det, och eftersom ångestventilen som sipprar ut känslor när man biter/petar/river/noppar/whatever ändå ger så pass mycket - trots att det är väldigt snabbt övergående och skapar grym ångest därefter, så måste åtgärderna för att upphöra med beteendet vara lika starkt eller starkare, tänker jag.
Så jag testar varianten att försöka pilla och plocka mindre, helst inte alls såklart men det är nog osannolikt att det ska fungera bara sådär. Så tar jag bilderna och sätter samman dem i ett kollage, så att de liksom hör ihop för att tydligare kunna se hur jag ser ut, dag för dag. Alltså för att kunna se hur jag ser ut, på riktigt. Är ni med? Samma objekt, samma poser men över tid kanske jag kan uppnå andra känslor kring det hela, som förhoppningsvis blir starkare än den temporära ångestdämpningen ...
Har ingen aning om det kommer att leda någonvart eller om det gör någon nytta men jag tänker ge det lite tid i alla fall för att se om det gör någon skillnad för min självkänsla, för det kan fan inte bli mycket värre än vad det är just nu ändå...