Den första året som sjukskriven går egentligen att beskriva med ett ord: kaos. Ingenting av de vanliga sakerna i livet fungerade som tidigare.
Jag var ständigt trött, men kunde inte sova. Hittade inte positioner att vila i som fungerade för kroppen – trots en kostsam investering i en riktigt bra säng. Jag kunde inte slappna av och kroppen låg nästan en decimeter ovanför madrassen var och varannan minut, då huvudet och nacken liksom trycktes ner hårt i madrassen, tillsynes utan min vetskap eller kontroll.
Ni vet säkert hur det är, när man borde sova, fast man inte kan. Man vänder sig av och an, tusen tankar rusar fram i huvudet och man blir stressad av att ytterligare en timma passerat, utan sömn. Jag hade dåligt samvete över att mitt ständiga vridande och vändande påverkade min sambos sömn också. Han hade ju ett viktigt jobb att sköta!
Jag hade däremot ingenstans jag behövde vara under dagarna, men jag var ändå stressad över att jag inte sov. Återhämtning är av största vikt för alla människor, men för mig kändes det nästan extra viktigt eftersom att inget annat av det jag gjorde verkade hjälpa mig att bli friskare. Så om jag misslyckades med återhämtningen också, så var det nästan lika bra att ge upp.
Allt blev en ond spiral som gjorde att värken intensifierades, vilket i sin tur påverkade sömnen. Dagarna flöt ihop med de sömnlösa nätterna, och jag kunde vara vaken 5-6 dygn i sträck. Humöret blev sämre och sämre, jag var så arg och samtidigt så enormt skör. Tårarna rann ständigt, och jag orkade inte ens torka bort dem tillslut. Det var ingen mening, för de fortsatte bara strömma. Jag var enormt stresskänslig och bråkade om minsta lilla, sedan plågades jag av ett dåligt samvete som i sin tur hjälpte till att hålla mig vaken på nätterna. Och så gick det runt.
Den största utmaningen i allt detta har alltid varit att få vardagen att fungera. Ett av de största hindren att överkomma har varit att handla mat. Visst låter det löjligt? Men det blev tillslut så svårt att jag kunde få panikattacker, och har varit tvungen att lämna butiker vid ett flertal tillfällen då jag brutit ihop.
Jag har haft väldigt svårt att gå så jag använde ofta kundvagnen som ett hjälpmedel att hänga mig fast vid, som en handikappad åldring, och jag skämdes över det. Jag var hela tiden på min vakt, för jag var så oerhört rädd för att någon skulle komma åt min kropp – av misstag såklart, men det kan ju hända att man stöter ihop med varandra. När det inträffade så hade jag ingen självkontroll, jag kunde antingen bli väldigt arg eller så började tårarna spruta.
Alla ljud av människor, kundvagnar som gnisslade och krockade med varandra och annat som är så naturligt i en matvarubutik gjorde mig alldeles snurrig. Ibland kunde jag inte fokusera på att röra mig, jag kunde alltså glömma hur jag skulle göra för att få kroppen att agera, och kunde därför bli ståendes och stirra tomt framför mig. Länge.
Att bära matkassar klarade jag nästan inte av, utan var tvungen att gå i omgångar från butiken till bilen, från bilen till hemmet, från nedervåningen till köket. Allt tog mycket längre tid än vad det "borde" göra. Men jag envisades med att sköta sysslan, att styra den, även om min sambo följde med. Jag tog den aktiviteten som ett sätt att kunna prestera något, att kunna göra något riktigt bra.
Inköpslistan var skriven utifrån hur butiken var uppbyggd, för att utföra aktiviteten så effektivt och snabbt som möjligt. Att glömma något gjorde mig galen. Att behöva ”gå tillbaka” och hämta en vara som redan passerats kändes som ett nederlag, och jag kunde bli både ledsen och arg över det.
Jag var förbannad på folk runt omkring mig som ”gjorde fel”. De som gick åt ”fel håll” och skapade köer i gångarna irriterade mig enormt mycket, och jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte läxa upp dem. Men det värsta momentet var alltid att stå i kassakön. Folk lade upp varor huller om buller, istället för att lägga upp dem med streckkoden framåt, vilket skulle göra processen betydligt smidigare för samtliga parter. De som inte hade kortet redo när det var dags att betala gjorde mig så frustrerad att jag ibland trodde jag skulle få en hjärnblödning. Det susade i öronen och det kunde svartna för ögonen, jag fick svårt att andas samtidigt som jag ville skrika åt idioterna att göra om och göra rätt!
Jag förstår idag varför jag betedde mig så, som sagt blev det där ett utlopp för mitt driv och mina höga prestationskrav – en chans att få göra någonting, och att göra det rätt. Det är ju så jag alltid fungerat, men när jag inte längre hade ett jobb att sköta och effektivisera, så greppade jag efter halmstrån. Även om jag inte var utåtagerande eller sa det jag tänkte högt till de människor jag retade mig på, så måste det ha varit en enorm prövning att vara i min närhet då, framförallt för min sambo. Jag har fortfarande dåligt samvete över att jag var så jobbig och fullständigt labil.
Det är fortfarande en utmaning för mig att bete mig någorlunda vettigt i den typen av miljö. Att vara bland folk och utsättas för ständiga ljud påverkar min stressfaktor fortfarande, men det går bättre och bättre. Jag känner oftare ett slags lugn i kroppen och sinnet nu, på ett sätt som jag inte gjorde tidigare i alla fall och jag har inte känt behovet av att styra upp andra människors sätt att handla på länge nu, säkert på flera dagar....
Long Road to Ruin - Part 4
Long Road to Ruin - Part 3
Long Road to Ruin - Part 2
Long Road to Ruin - Part 1