Tillståndet började ta över hela mitt liv. Det värkte konstant i ländryggen, jag sov sämre, koncentrationen var inte den samma och jag hade svårt att fokusera. Jag ringde hälsocentralen för att få rådgivning kring hur jag skulle kunna hantera smärtan bättre, och fick då tala med en doktor som inte träffat mig tidigare i ärendet.
Han frågade rakt ut om jag var drogberoende, eftersom jag efterfrågade smärtstillande, sen sa han att "många människor har ont i ryggen" och att det är så det är helt enkelt. Han ansåg att min situation endast pekade på en av två saker; antingen var det diskbråck, eller så var det cancer i ryggen. Han avslutade samtalet med att säga att han minsann skulle skriva ut ”rävgift” åt mig i form av Tiparol men att jag fick ta dem på egen risk. Det skrämde skiten ur mig, men jag hade inget annat val än att ta dem där och då.
Tiparol består av en morfinliknande substans med smärtstillande effekt på centrala nervsystemet. Ordinationen var 2-3 tabletter/dygn, och så började jag medicineringen, men det hade knappt någon smärtlindrande effekt överhuvudtaget. Den optimala dosen för landade på 8-12 tabletter dagligen, majoriteten intogs när jag var hemma.
I samma veva gick min arbetsgivare in och ordnade så jag fick åka till ett privatsjukhus 40 mil härifrån, som hade en modern röntgenapparat tillgänglig för kontroll av ländryggen enligt ordination. Väntetid endast 5 dagar. Vi blåste dit, och det hela var över på 30 minuter.
Under tiden hade jag bytt hälsocentral till en lokal sådan, här i stan där jag bor istället. Jag gick hos en sjukgymnast en gång i veckan för behandlingar och träning, samt en kiropraktor två gånger i veckan. De var båda övertygade om att det rörde sig om ett diskbråck. Alla mina symptom var klassiska och utlåtandet var solklart. En av parterna satte sitt huvud i pant, så säker var han på sin sak.
Och det var alltså den nya hälsocentralen som blev mottagare av röntgenutlåtandet, som visade på….ingenting, utöver ett friskt och hälsosamt ryggslut. Visserligen är det ofta så med diskbråck att de läker ut av sig självt genom vissa övningar, men plåtarna visade ingen skymt av att så varit fallet från första början, och mina problem hade bara ökat med tiden.
Nu strålade smärta ut från området konstant och gick ner i benen, och tillslut domnade mina fötter bort. Jag kunde fortfarande gå, men började halta kraftigt. Jag vet än idag inte om det var ett genuint symptom eller om det bara var kroppens sätt att parera smärtan, det bara hände.
Jag började få svårt att röra mig i övrigt också, min balans var skev och det sköt ut en knivskarp smärta i kroppen för varje steg jag tog. Jag skämdes oerhört mycket och ville därför inte riktigt säga något om det till någon egentligen, så jag fortsatte jobba på som vanligt men min gångstil går väl att likna det närmaste med krabbgång. Jag gick ömsom i sidled, ömsom med ena handen mot väggen för att inte tappa balansen. Jag trodde på riktigt att ingen märkte något.
Det enda jag fick höra från min omgivning var att jag var tvungen att träna. Att det skulle lösa alla problem. Att det bara handlade om att bestämma sig och hålla fast vid det. Från sjukvårdens sida fick jag bara mer och mer smärtstillande preparat utskrivna.
Jag upplevde enormt obehag av tabletterna och kände mig väldigt olustig, så det var inte ett nöje att behöva ta dem. Jag kan inte påstå att jag blev lugnare i sinnet – mer luddig, kanske. Jag blev inte tröttare som så, utan mer rastlös i kroppen. Jag pratade oerhört forcerat men trots det ganska osammanhängande. Jag kunde inte ligga stilla när jag skulle sova, men den värsta bieffekten var den klåda som uppstod över hela kroppen varje gång preparatet hade börjat verka. Det var en klåda som aldrig slutade, men utan synbara irriterade områden. Det gjorde att jag kliade upp sår på kroppen, som förmodligen aldrig var där till att börja med.
Men nu när diskbråck var uteslutet så var det som att alla experter tog ett steg tillbaka och ingen ville riktigt befatta sig med mig och min problematik längre.