Jag har inte skrivit på länge, för helt ärligt tappade jag sugen efter en ganska…påtaglig vår. Det har hänt mycket på alla fronter egentligen, och många av dem är positiva milstolpar – saker jag absolut och så innerligt vill dela med mig av och redogöra för, i den här stundtals ganska mörka och deppiga berättelsen om mitt liv. För det är så oerhört viktigt att se de positiva sakerna som sker och att glädjas åt framsteg! Det är det alltid, men kanske särskilt viktigt när man varit djupt nere och vidrört sådant som gör ont och vill en ont, men jag har inte haft orken helt enkelt.
Jag har mest försökt fokusera på att leva i nuet, ta varje dag som den kommer och inte fundera så mycket. Framförallt att inte känna så mycket. Därav har jag valt att inte skriva heller, för det har inte varit hållbart att vara glättig och låtsas. Det har heller inte fungerat att skriva utan att fundera och analysera, och jag har inte haft styrkan och modet nog att göra det. Inte än. Kanske aldrig.
Och strategin har fungerat till viss del, för dagarna rullar på och solen går upp och solen går ner, om än bakom molnen ibland. Jag har hunnit med att fira min födelsedag, rest en del, träffat gamla vänner, träffat nya vänner, utvecklats på jobbet och fått en ny roll, skrattat mycket och känt mig ganska fri. De dagarna jag inte känt efter vill säga. De dagarna jag inte kunnat fylla med aktiviteter eller interaktioner har varit betydligt tyngre, mörkare och ångestfyllda.
Jag hoppas lusten att skriva kommer tillbaka, den har hjälpt mig många gånger förr. Och hjälp behöver man alltid.
