”Sjukskrivningarna blir fler och längre. Nu ska Försäkringskassan få mer resurser för att kontrollera sjuka.” Så inleds en av dagens alla artiklar som står att läsa på nyhetssiterna (läs artikeln från aftonbladet.se här, och artikeln från dn.se här.)
Det är alltså den eminenta regeringens förslag på åtgärd eftersom sjukskrivningarna, föga förvånande, blivit både fler och längre under de senaste åren.
En påminnelse:
2008 införde den då sittande borgerliga alliansregeringen en förändring som innebar strängare regler, uppföljningar och tidsgränser för de sjukskrivna. Med det infördes även den hotande utförsäkringen som innebär att du visst kan fortsätta vara sjukskriven, men du får ingen ersättning under tiden du är sjukskriven – och de facto inte kan arbeta.
Det skulle fungera som en skrämseltaktik för de som lurade systemet (jodå sådana rövhål finns), och som en mycket märklig morot för de som var sjuka, men inte nog sjuka för att vara helt borträknade. För kom igen, visst kan du väl återgå i jobb liiiiite tidigare än vad du tänkt och känner är lämpligt om du bara tänker efter, eller hur? (Hur ska du betala hyra och räkningar annars?!)
Men nej, du lämnas ju inte vind för våg såklart! Du får hjälp med att arbetslivsintroduceras, och kan då få aktivitetsstöd ju. För kom igen, visst kan du väl kanske gå till ett nytt jobb liiiiite tidigare än vad de medicinskt kunniga rekommenderar om du bara tänker efter, eller hur? (Hur ska du betala hyra och räkningar annars?!)
För låt oss förtydliga: någon med medicinsk utbildning och erfarenhet har alltså gjort bedömningen att du är för sjuk för att kunna jobba – men då går staten in och faktiskt räcker en fingret och säger ”det ska du få fan för” och helt sonika drar utan den redan luggslitna mattan man som långtidssjukskriven har under fötterna. För om du har mage att fortsätta vara sjuk efter 914 dagar, så dras din ersättning helt sonika in medan du lockas med en ny form av ersättning förutsatt att du går en arbetslivsintroduktion, där du testas och prövar olika arbeten och olika arbetsgivare.
2,5 år låter mycket och det kan verka vara väldigt generöst med tid för att "krya på sig" på. Få människor kan föreställa sig att vara borta från jobb så länge och jag var absolut en av dem. Jag hade knappt varit borta en vecka från jobb p.g.a. sjukdom under alla år jag arbetat, innan jag drabbades av den här diagnosen. Men poängen är att man oftast inte vet ett jävla dugg av vad som kan hända, eller när det händer. Och tro mig, 2,5 år kan svischa förbi utan att man riktigt hinner fatta vad som hänt.
Leder åtgärden till att en sjuk människa blir frisk och får ett fast jobb i slutändan? I somliga fall, säkert, och det fick absolut en effekt då sjukskrivningarna på kort sikt blev färre. Men redan 2011 vände siffrorna till det sämre, vilket innebär fler sjukskrivna och många under lång tid dessutom, och siffrorna kring detta har allt sedan dess fortsatt att öka.
Siffror, statistik = utsatta människor i ett än mer utsatt läge. Så i de flesta fall har åtgärden med tuffare tag haft motsatt effekt, vilket bevisat att åtgärderna inte är lämpliga.
Så, den nya regeringen skanderade att utförsäkringen var en felaktig åtgärd som alltjämt skulle tas bort! Men vad har det blivit av det vallöftet? Det skymtades till under vårvintern när man meddelade ut att ofoget skulle försvinna ganska omgående - men man ropade tydligen hej långt innan man var beredd att hoppa över den bäcken, för det löftet drogs tillbaka oerhört snabbt och man bad om att få återkomma.
Och jag tolkar endast dagens nyhet om det briljanta förslaget kring ytterligare uppföljning på de som är sjuka som ännu ett tecken på att man inte kommer att hålla det man en gång lovat, för jag har ingen tilltro till att utförsäkringen kommer att försvinna under nästa år. Varför ta bort något bevisligen inhumant och icke-fungerande, på alla sociala och ekonomiska nivåer, när man istället kan lägga till fler vanskliga och kostsamma åtgärder som nästan helt garanterat kommer att förvärra situationen ytterligare?
”Varför sy ett djupt köttsår, när vi kan klistra över en post-it lapp över det gapande hålet?”
Precis! Dölj problemet istället för att ta itu med verkligheten! Rita dit en smileygubbe också så ser det ju lite trevligare ut när man tittar på det, om man nu prompt måste! Och ja för tusan, strö lite salt i såret när ni ändå är på gång, det blir ju festligt!
Det här inlägget favoriserar ingen partipolitik alls - för det är vansinne alltihopa. Straffa ut de som redan är ansatta eftersom de är en belastning för samhället, istället för att se på den roll samhället spelar i anledningarna till varför människor blir sjuka. Så sjuka att de inte längre tycks höra hemma i, eller förtjänar att vara en del av samhället längre. Är det verkligen människorna som är felaktiga och måste straffas ut, eller kan det vara så att det är strukturen som är sjuk och som orsakar en stor del av problemen?
Men misströsta inte! Jag har ett förslag som kan lösa alla våra problem; Skapa en slags verklig upplaga av ”the hunger games” i statlig regi, där människor får lägga pengar på att - på riktigt - jaga de sjuka och socialt missanpassade i samhället!
Det finns alla möjligheter i världen med denna idé! Kanske skulle man t.ex. kunna sms-rösta på vilka som faller först, och på vilket sätt. Vi eliminerar problemen en efter en efter en på olika spektakulära sätt - 10 poäng för en headshot på en deprimerad, 30 för fällning med armborst av en utbränd, och pengar rullar in till staten. Tv-sänd det hela och samla familjen varje fredag, det är dags att lära våra barn konsekvenserna av att tramsa och känna efter för mycket!