En dryg vecka efter mitt första, mycket lyckade, möte med Smärtrehab var det så dags för ett – vid den tiden, väldigt ovanligt möte med arbetsgivaren. Vi skulle ha en gemensam träff för att diskutera nuläget, och mer än så sades inte egentligen.
Jag hade väntat på det mötet sedan i mars. Allt sedan jag började förstå att ryggontet inte skulle gå över av några veckors vila på hemmaplan. Allt sedan telefonen tystnade och jag försvunnit i periferin. Jag hade bävat för det, för jag hade inga förklaringar eller svar att ge.
Jag hade något på agendan i princip varje månad, var det inte sjukgymnastiken så var det röntgen, var det inte blodtester, var det nervledningshastighetsundersökningar eller annat. Jag hade behållit den ursprungliga tiden jag fick för röntgen, trots att jag fick åka till Umeå på en privatklinik utan väntetid direkt, utifall problematiken skulle kvarstå – vilket den gjorde. Så jag genomgick en magnetröntgen på ländrygg, bröstrygg, nackrygg och hjärna under våren 2013.
Det är inte direkt en angenäm upplevelse att ligga på en brits inne i ett varmt metallrör där själva taket bokstavligen är centimeter ifrån nästippen. Att maskinen sedan dunkar och låter väldigt högt gör inte saken bättre när man måste ligga otroligt stilla och paniken börjar krypa sig på. Men jag fick hörlurar med radio samt hörselkåpor på det, och sedan får man en slags larmknapp man kan trycka på om man vill prata med sköterskorna som sitter på andra sidan väggen och övervakar processen. Så jag tog ett djupt andetag, slöt ögonen i samma stund som britsen åkte in i tuben och sedan öppnade jag dem inte förrän jag var ute igen efter några timmar. Där kan jag säga att andningsövningarna från yogan kom väl tillpass.
Men inte heller dessa remissvar visade någonting utöver det normala. Jag har en utskjutning emellan femte och sjätte kotan i nacken, vilket dock är ganska vanligt och inget som förklarar den övergripande problematiken. Jag hade oroat mig för undersökningen, eller snarare för vad som skulle kunna tänkas finnas i min kropp som inte hör hemma där, så det är såklart en enorm lättnad att få veta (bokstavligt talat) svart-på-vitt att jag inte har något att oroa mig för i kroppen, och inte heller i hjärnan.
När läkaren gick igenom plåtarna med mig efteråt sa han att hjärnan såg fin ut, varpå jag försökte skämta till det hela och sa att ”det kan vara bra att ha papper på att jag har en hjärna”. Han förstod inte sarkasmen utan skrev ut utlåtandet men ställde sig väldigt frågande till vilken arbetsgivare som skulle kräva bevis för det. Nåja, jag försökte i alla fall.
Men så för varje dag som gick, och tillståndet snarare förvärrades än förbättrades så växte paniken, hur skulle det bli med jobbet?
Ända sedan jag var i de unga tonåren har jag jobbat, parallellt med studierna såklart. Först bara under sommarloven, men det gick snabbt över till att leta jobb varhelst de kunde finnas och under skolgången jobbade jag ofta under helgerna och övriga lov också. Sedan har det bara rullat på. Jag jobbade mycket och gärna och jag älskade det! Jag har alltid gillat att möta människor, och att få möjligheten att arbeta med människor – att samarbeta för att nå gemensamma målsättningar, att föra verksamheter framåt med hjälp av personlig utveckling är något jag brinner för. Jag anser fortfarande att jag hade fått mitt drömjobb, med personal- och resultatansvar samt en plats i företagets ledningsgrupp, men allt sattes då alltså på ofrivillig paus vårvintern 2013.
Men nu, inför mötet i augusti, hade jag ju information att delge. Jag hade till och med vissa svar! Jag var verkligen laddad och lugn inför mötet. Nu skulle vi kunna utforma en plan.
Efter de vanliga artighetsfraserna kring familj, semestrar och dylikt kom så beskedet. Jag blev med omedelbar verkan entledigad från min tjänst, baserat på att rollen krävde fullständig närvaro och långsiktighet, något man ansåg att jag inte längre kunde ge. Man ansåg inte att den pågående lösningen där en kollega täckte upp för mig var möjlig längre, och det var inte ens intressant att överväga ett längre vikariat för tjänsten tillsdess att jag var tillbaka heller.
Jag anser att personligen att organisationer och medarbetare förtjänar en närvarande ledare som finns tillgänglig och som bygger långsiktighet och möjligheter, så jag kan inte påstå att jag inte har förståelse för beslutet, ur ett rent affärsmässigt perspektiv. Tvärtom! The show must go on, och ingenting ska någonsin behöva stanna upp på grund av en persons vara eller icke vara. Men i det ögonblicket gick något i mig sönder, och det kändes som hela jag delades mitt itu.
Den ena sidan, kanske den logiska delen av mig, nickade lugnt, ställde ett antal relevanta frågor gällande kommunikation kring beslutet, kring framtida arbetsuppgifter och dylikt. Inga direkta svar kring framtiden kunde ges, det var för tidigt att säga något kring det hela vilket jag också hade förståelse för.
Men när jag fick uppmaningen att fundera på vad jag ville göra i framtiden, vad jag brann för, vad som motiverade mig och vad jag ville ha för arbetsuppgifter om jag fick önska, då sjönk mitt hjärta och tårarna började rinna.
Jag förstod då att mina ambitioner, mina löften, allt det jag påbörjat likväl som mina framtidsplaner aldrig skulle infrias. Den andra delen av mig, den känslomässiga delen tillsammans med egot sjönk till botten och plötsligt slocknade det lilla ljuset jag sett i tunneln bara dagar tidigare, och det blev svart.
Long Road to Ruin - Part 8
Long Road to Ruin - Part 7
Long Road to Ruin - Part 6
Long Road to Ruin - Part 5
Long Road to Ruin - Part 4
Long Road to Ruin - Part 3
Long Road to Ruin - Part 2
Long Road to Ruin - Part 1
Förstår så väl det det där med att ha en rationell sida och en känslomässig. Då jag senast blev uppsagd pga ekonomiska skäl i butiken där jag jobbade, förstod jag så klart och var helt lugn. Sen hemma bröt jag ihop, betyder så mycket att ha ett jobb att gå till, känna samhörighet och att man gör nytta.
Jag är arbetslös nu men nästan varenda natt drömmer jag att jag jobbar på de ställen där jag jobbat/haft praktik. Vaknar ofta och har ont i kroppen, svårt att andas och hjärtklappning. Är väl nån bearbetning men det tröttar ut mig väldigt. Vill verkligen få vila medan jag sover och vakna utvilad.
Nåt tips någon?