Själva flytten gick så bra det nu kan gå då det blir det yttersta beviset på att separationen är ett faktum. Det föregicks inte av bråk och hårda ord, jag fick snarare all hjälp jag behövde med att bära och skruva ihop möbler och allt gick plötsligt så fort. Vips satt jag i en tyst och tom lägenhet själv, där endast mitt namn stod på dörren.
Det borde kanske varit något som skulle ge mig ångest, men det jag kände var nog snarare lättnad. Nu var det som det var, och jag behövde inte ta ansvar för någon annan (när behöver man egentligen någonsin ta ansvar över något förutom sig själv?) och jag behövde inte ha dåligt samvete för att jag mådde dåligt. Jag behövde inte vänta på att någon skulle hjälpa mig med saker och ting, för om jag inte gjorde saker själv så blev de helt enkelt inte gjorda. Jag behövde inte vänta på att någon skulle fråga mig hur min dag varit, för det fanns ingen annan där, utöver min katt.
Det kanske är en form av en klyscha, men att skaffa katten i samband med min kollaps är nog bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Han har varit ett stort sällskap och en tröst, han har varit en anledning att behöva stiga upp ur sängen och tack vare att han är väldigt social och busig så har jag fått skratta oerhört mycket. Han har fått mig att känna mig betydelsefull och älskad, och jag pratar ofta med honom vilket gör att det inte blir lika tyst och tomt på något sätt.
Är det galet, ja rent av sjukt? Kanske det. Men jag är så oerhört glad över att jag fått ha honom under en av de tuffaste perioderna i mitt liv, och det kanske bara är något de med husdjur kan förstå? Eller kanske bara de som är på gränsen till vansinnet? Oavsett vad skäms jag inte över att min katt blivit som en vän för mig, tvärtom! Det är bland det första jag berättat för alla mina terapeuter och läkare när de frågat om min familjesituation.
”Jag har en katt, som jag pratar med ofta.”
Och det enda de svarat på det är ”Så bra då! Fortsätt med det!”
För vem kan döma någon eller definiera vad sällskap faktiskt är?
Att bara ha mitt namn ståendes på brevinkastet var något jag aldrig tidigare upplevt, i hela mitt liv. Och det var befriande! Det var stärkande! Jag växte och jag var inte lika arg längre och jag kunde släppa mycket på irritationerna och besvikelserna. Jag hyste heller aldrig agg över det som varit i förhållandet, tvärtom faktiskt. Jag kände bara tacksamhet och värme över det vi delat, och jag vet i hjärtat att vi båda gjorde så gott vi kunde där och då och det tog oss precis dit vi skulle vara.
Jag fortsatte med behandlingarna på smärtrehabiliteringen, och jag började på något sätt vakna till liv. Jag kunde inte skylla på någon annan, eller förvänta mig en massa saker av någon annan än mig själv. Jag kände nästan ingen i staden, eller i länet för den delen. Men det var ju upp till mig att göra något åt det!
Jag umgicks med hel del en vän jag lärt känna via yogagruppen. Hon befann sig i en liknande situation med sjukskrivning, separation och ensamhet så vi fann varandra bra, och gick ut tillsammans några gånger. Men tyvärr så tror jag vi var mer fokuserade på att lösa varandras problem, att läka den andra mer än att vända omtanken mot oss själva (för vi inbillar ju oss ofta att det är så mycket enklare än att ta hand om sig själv) – så det blev tillslut för intensivt och påtagligt och ingen av oss orkade hålla uppe vänskapen längre.
Då började jag gå ut själv. Jag vet inte hur jag orkade, eller vågade för den delen - det finns ju ett socialt stigma kring det hela. Men jag gjorde det nog för att jag inte hade något att förlora. Ingen visste vem jag var, och jag orkade helt ärligt inte bry mig om jag ansågs vara konstig eller pinsam. Jag gjorde det för att jag var tvungen, för att hitta mig själv igen var jag så illa tvungen att leta!
Och till både min förvåning och glädje var det ingen som brydde sig om det, tvärtom! Jag började prata med människor, och de pratade med mig. De var intresserade av min situation, men de likställde den inte med mig. Vi pratade om alltmöjligt, om vanliga saker, jag fick träffa de människornas vänner och tillslut var jag omsluten i en gemenskap.
Jag nyper mig fortfarande i armen än idag, för jag förstår inte riktigt hur det gick till. Jag gick från att vara osynlig, ja från att ibland tro att jag kanske faktiskt var död men att jag bara inte visste det själv. Så ensam och osedd har jag känt mig, till att plötsligt lära känna människor, bli delaktig i sammanhang igen, att ha folk som hör av sig, som vet vad jag heter, som hälsar på mig när jag går på stan.
Det är en fantastik känsla, och jag är övertygad om att det bidragit enormt mycket till mitt tillfrisknande!
Long Road to Ruin - Part 11
Long Road to Ruin - Part 10
Long Road to Ruin - Part 9
Long Road to Ruin - Part 8
Long Road to Ruin - Part 7
Long Road to Ruin - Part 6
Long Road to Ruin - Part 5
Long Road to Ruin - Part 4
Long Road to Ruin - Part 3
Long Road to Ruin - Part 2
Long Road to Ruin - Part 1
Inte ett dugg galet utan bara sunt att du har ett fint sällskap och vän i din katt! Våra hundar betyder otroligt mycket för mig.
Ibland är det också lättare att prata högt (ev. till ett husdjur) för att kunna fokusera på en tanke i taget.
Gemenskap och vänner betyder verkligen massor för ens välbefinnande! Jag är timanställd vid behov i en butik och det ger mig så mycket positivt att vara en del i ett sammanhang igen, på ett arbete.