Jag har alltid varit en människa med relativt låg kroppstemperatur, mina händer och fötter är ofta iskalla, så vi kan ju konstatera att jag har dålig blodcirkulation delux. Att jag sedan blivit drabbad av kronisk värk har inte hjälpt situationen, snarare tvärtom eftersom termostaten i kroppen blivit ännu mer snurrig.
För när musklerna blivit påfrestade och krampat under en längre tid, blir de tillslut inflammerade och tillslut överbelastas nervsystemet, då smärtcirkeln aldrig sluts och stängs av (som det normalt sett ska fungera). Och när nervsystemet är så påverkat läser nerverna kroppen fel, kan man väl säga. Ungefär som när man har feber, då kroppen jobbar på högvarv för att få ut infektionen, bakterier, virus – ja vilket skit det nu är man bär på och temperaturen stiger, fastän det känns som man fryser. Min termostat kämpar ju också med att reglera temperaturen och hjälpa kroppen på traven, men det den inte vet är ju att det inte hjälper, att det onda i kroppen aldrig slutar verka (eller värka för den delen).
Feber-jämförelsen är en bra liknelse när jag ska försöka förklara detta, då det är något de flesta har erfarenhet av.
Ibland är jag så varm, inifrån och ut att det känns som att jag brinner upp. Jag blir het som en bakugn och paniken av att jag måste svalka mig innan jag förgås av helveteselden tar över. Jag har många gånger ställt mig på balkongen i bara t-shirt och shorts, trots att det varit mitt i den smällkalla vintern bara för att svalka ner mig. Det har hänt att jag rullat mig i snö iförd ungefär samma attiraljer. Jag brukar kunna duscha väldigt kallt, väldigt länge och måste sova med fönstret öppet från tidig vårvinter till sent in på hösten.
Men så ibland blir jag frusen, ja iskall rent av. Som en inkapslad mammut på den Sibiriska tundran, en gång så varm och mysig men som numer bara är reducerad till en gammal Calippo, typ. Och i det stadiet befinner jag mig nu.
För de senaste 5-6 veckorna har jag varit kall ända in i märgen, eller det upplevs så i alla fall. Jag fryser så jag skakar, värst är det på kvällarna särskilt när jag lagt mig. Att spänna kroppen är inte hälsosamt, utan en direkt risk för mig i mitt tillstånd, då kroppen och nerverna med lätthet går över i gamla hjulspår och signalerar åt musklerna att börja krampa igen, och helt plötsligt sitter jag där med inflammerade muskler, leder och därmed ytterligare ett ökat smärtpåslag utav bara fan igen.
Så för att försöka vara pro-aktiv och mota Mr. Freeze i dörren, består min sömnsärk av följande numer:
- Raggsockor
- Pyjamasbyxor – alternativt långkalsonger
-T-shirt och/eller en lång stickad kofta som jag virar runt överkroppen några varv
- Ofta även en mössa och ibland även fingervantar
- På det har jag ett duntäcke och minst en filt
Det är väl så långt ifrån sexigt eller önskvärt man kan komma, men om jag måste välja mellan att frysa ihjäl eller att klara natten så är väl valet ungefär givet...