Vad händer med en människa när en relation går i krasch?
Det beror självklart på relationen och situationen såklart, så det är svårt att generalisera. Men om vi tillåter tankarna flöda fritt utan restriktioner kring om och men – hur påverkas man av att hjärtat gått sönder?
Vissa menar på att man egentligen inte kan känna någon smärta inombords vid ett uppbrott, eller vid någon traumatisk händelse alls för den delen. Det är snarare enbart psykologiskt där hjärnspöken och tankefoster ställer till det. Somliga menar på att det inte finns något sådant som en ”själ” och att det faktiskt är fysiskt omöjligt att en separation skulle ha en påverkan på hjärtat.
Dock finns det idag forskning och belägg för att hjärtat faktiskt kan påverkas av enorm psykologisk stress och trauman, att något sådant som en separation faktiskt kan skapa hjärtinfarktsliknande symptom, som obehandlade kan vara direkt livshotande.
Men de flesta av oss vet någonstans att tid läggs till tid, att dagarna kommer och går och att livet går vidare, och på ett intellektuellt plan vet jag ju om att jag inte kommer att dö. Jag fortsätter andas, även om jag ibland på nätterna, som känns oändligt långa och ensamma, kan önska att jag slutade göra det. Bara för en liten stund, bara tills det slutade göra ont, inombords.
För det gör så oerhört jävla ont. Så i min värld är det självklart att hjärtat kan gå itu, bokstavligt och bildligt, och jag tror absolut på konceptet själen och ser den som en slags samlingsplats för alla erfarenheter man går igenom, vilket innebär att man alltid bär med sig sina upplevelser och det kan bli en tung börda att bära.
Vid ett uppbrott är det är svårt att fokusera på saker, för allt man gör påminner om den personen man inte längre har nära sig genom allt, dofter, ljud, platser, intryck. Minnen av tiden man haft präglar allt man gör, ser, tänker och känner.
Men även tankar på allt man inte fick uppleva tillsammans kommer och tränger sig på. Det tjänar förstås inget högre syfte att tänka i de banorna, att sörja det som aldrig faktiskt hänt. Det är snarare enbart en mycket effektiv och oerhört smärtsam variant av självplågeri, eftersom ens tankar kan föra en vartsomhelst, i ett rasande tempo. Vi åkte aldrig på den där resan… Vi fick aldrig bo i vårt drömhus, med det stora köket… Familjen vi aldrig fick... Allt som nu aldrig kommer bli sagt…
Jag vet att det inte är sunt, men jag har aldrig varit speciellt bra på att hejda sådana funderingar. Jag sveps istället med av den enorma vågen av tankar och känslor kring det som faktiskt hänt, av allt det som varit fint och alldeles, alldeles underbart, blandat med det som nu skett och det blir fort lönlöst att försöka simma emot strömmen. Så istället flyter jag med och låter allt skölja över mig, om och om igen och det blir svårt att andas.
Och som i de flesta fall kommer tankarna på natten. I skydd av i mörkret och tystnaden smyger de sig på och lindar sina bojor runt mig. Tillslut går det inte att värja sig. Jag sitter jag fast, och det blir ännu en sömnlös, orolig natt där hjärtesorgen fyller upp hela min själ.
Sedan kommer morgonen och ångesten lättar en aning, det finns saker att göra, jobba, tvätta, handla. Så länge jag kan fokusera på annat så gör jag det, jag biter tag i varenda uppgift och lägger ner all kraft och energi för att utföra dem. Det blir ett slags andningshål för mig och jag kallar det min ”robotfas”, för det är som en autopilot som kopplas på. Det är en gammal vän som tagit hand om mig många gånger förr, och roboten i mig har koll på att räkningar ska betalas, den bokar in tandläkartider och utför jobb och gärning prickfritt. För ”det är saker som måste göras”, oavsett hur sårad man är invärtes.
Men så kommer eftermiddagen och roboten behövs inte längre på samma sätt, den går i dvala och rastlösheten och ångesten tar vid istället. Det blir oftast bara en långsam, enveten resa mot kvällen och natten och det är någonstans där som jag bryter ihop. Igen. Och så går dygnen runt, runt och vem vet hur länge det kommer vara så?
Så, vad händer egentligen med en människa vid ett uppbrott? Slutar det någonsin att göra ont? Läker såren?
En relation som tagit slut är en verklighet och en framtidsvision som dött, och man måste ge sig själv tid och utrymme att sörja det. Vi hanterar det på olika sätt och det här är mitt. Man måste få vara ledsen över att relationen är över och att framtiden man sett framför sig nu aldrig inträffar. Det är, för mig i alla fall, en viktig del i att bearbeta det man går igenom. Att verkligen känna, att tillåta sig själv att känna och att faktiskt våga känna.
Men det är också en balansgång, för man måste även fokusera på att gå vidare och det är väl det som är bland det svåraste i en sådan här situation. Men man måste se och erkänna verkligheten för vad den egentligen är, här och nu och fortsätta leva, även fast livet tagit en annan riktning.
Jag tror att såren kan läka, men det som blivit sårat kommer föralltid att vara skört. Jag tror att den mest akuta smärtan avtar med tidens hjälp, men man kommer föralltid att påverkas av den. Så det jag önskar är att jag en dag kan släppa in mer ljus än mörker, att jag vågar öppna mig och vara sårbar igen, att jag kommer känna tillit och trygghet och att jag en dag kan se tillbaka på mitt liv, och kunna känna mer tacksamhet och glädje istället för sorg och smärta.
Och jag hoppas att alla erfarenheter, hur tunga somliga än må vara att bära, bär med sig lärdomar och för mig i den riktning jag är ämnad att gå. Då kanske det på något sätt ändå varit värt det.