Under de här åren som jag (i alla fall någorlunda) medvetet försökt lära mig hantera och framförallt leva med mitt neurodysfunktionella tillstånd har mitt humör blivit alltmer lugnt och ja, säg resonabelt då i brist på bättre ord.
Förvisso har jag alltid kunnat bete mig i möblerade rum, och har en ganska lång stubin – men när sista droppen fallit och jag blir arg, då kan jag bli riktigt redigt förbannad. Det brukar dock kunna gå över snabbt, och jag har oftast inga problem att skratta åt det hela och bjuda på mig själv (en viss tid) efteråt.
Men när mitt tillstånd började ta över och kontrollera fler och fler aspekter av mitt liv, utan att jag förstod vad som pågick och när värken gjorde att jag inte kunde tänka klart, när sömnen blev lidande och mitt privatliv rämnade efter att min karriär fallit som ett korthus – då var jag verkligen inte en trevlig person att vara i närheten av.
Fy helvete vilka humörsvängningar jag hade! Det var små och få ljusglimtar under den perioden och det pendlade nästan enbart från att vara ledsen och arg till att vara skit-jävla-jätte-förbannad. Så jag var långt ifrån en solstråle kan man säga.
Självklart är det förståeligt på ett sätt, och mina terapeuter på Smärtrehab brukade förklara det hela med att när en människa skalas av alla lager vi lagt på oss över tid, när inga masker längre finns att tillgå i vår repertoar för att hantera (inbillade) sociala normer och när det inte längre finns någon energi och ork kvar för att låtsas att allt är okej – då är det enda som kvarstår våra nedärvda försvarsmekanismer för överlevnad. Fly eller fäkta, och jag slogs för mitt liv mot mina rädslor och hjärnspöken, tyvärr fick mina allra närmaste ta stryk i den fighten också.
Så hur begripligt det än må vara att känna ilska (rädsla) och frustration (ångest) i ett sådant läge, så vill jag inte att människor ska behöva ha överseende med mig för resten av mitt liv. ”Ja tänk, hon är så bitsk och bitter den där – men hon har ju så ont” som att det skulle ursäkta ett dåligt beteende liksom.
Nej, sån vill jag inte vara. Sån är jag inte! Så jag har jobbat stenhårt på att hitta vägar och tekniker för att hantera negativa tankemönster och virvlande känslostormar på bättre och sundare sätt, främst för mig själv, för det tär enormt mycket på själen och ens energipengar att gå runt och vara en grinvarg hela tiden.
Jag har blivit bättre på att känna empati för andra utifrån att jag känt mig väldigt utsatt själv, jag har blivit gladare och är tacksam för varje dag jag får som jag orkar vara med på och jag väljer aktivt en positivare inställning till människor och händelser där förståelse och tålamod varit några av ledorden. Så i takt med att jag arbetat med mig själv på alla (själsliga, emotionella, fysiska och mentala) plan har jag känt mig lugnare inombords, och det var länge sedan jag känt mig sådär enormt förargad. Var länge sen…fram till idag.
Min tandläkare hade skickat en remiss för att dra en visdomstand som krånglat ett tag, och då jag redan dragit två av bestarna (båda i överkäken) tidigare, så förväntade jag mig att det hela skulle gå lika snabbt och lätt som tidigare när jag så infann mig hos Folktandvården tidigare idag. Jag skulle bli en tand fattigare, helt enkelt. Sköterskan som tog hand om mig var väldigt kompetent och tillmötesgående, det ska hon ha en eloge för!
Dock visade det dock sig att det endast blir en ekonomisk fattigdom som drabbar mig nu, för kalaset gick på 1400 spänn, och det enda som gjordes var att ta 4, jag upprepar; fyra röntgenplåtar på garnityret.
Varför? Jo för att underkäken är en helt annan typ av kaka eftersom det går feta nervkanaler där som man självklart vill vara rädd om (vilket jag såklart tackar för), men jag ville bli av med skiten idag. Nåväl, steg 1 är att ta bilder på gaddarna, steg 2 (som ingen vet när det blir av) är att jag får träffa en tandläkare som ska dra bort dyrgripen. Vad den notan kan tänkas landa på vette tusan, jag orkar inte ens tänka på det just nu.
Hur som, klart det är surt att behöva langa upp så mycket pengar på något jag inte kommer att behålla, men å andra sidan är det ju inget jag vill ha kvar heller – så jag accepterar ockerpriset och håller tummarna för snabb och effektiv service när det väl blir dags. Ser ni; hittills har jag hållit mig lugn och sansad.
När jag kom ut till receptionen för att betala steg en ung tjej in från entrén och hon skyndade sig före mig till luckan. Jag kände inget särskilt över det, - det gör inget, hon kanske har mer bråttom än jag – för det var nästan 25 minuter kvar till dess att min buss skulle gå, så jag hade gott om tid på mig.
Hon förklarade att hennes dotter (Saga) hade fått två tider för att dra två tänder (den 21:e och 28:e april), varav den ena tiden (den sistnämnda) nu skulle bokas om för hon (mamman) hade en kurs den dagen som hon inte kunde missa. Receptionisten svarade att nästa lediga tid var först den 12:e maj. Mamman sa att det inte gick för sig, det var för långt borta – fanns det inga andra tider innan dess?
Receptionisten svarade igen, lite skarpare "Nej nästa lediga tid är först torsdagen den 12/5."
”Finns det inga andra tider veckan innan då?”
”Nej…det finns inga andra tider än den nu föreslagna tiden, om du måste byta.”
”Jahaaaaa……men kan du inte kolla en annan dag då?”
Samtalet förflöt på detta sätt en stund, och det var någonstans här som jag började skruva på mig nervöst. Jag försökte intala mig själv att blunda och tänka på något annat. Det här var ju verkligen inte min business och jag försökte småle och tvinga fram glada, positiva tankar. Lugn och fin som en mandarin, du hinner med bussen det här är snart klart, försökte jag intala mig själv.
”Men jag har en till dotter, Tova, som ska till tandhygienisten den 14:e april, kan inte Saga ta hennes tid istället?”
”Nej det går ju inte, eftersom din ena dotter ska dra ut tänder och tandläkaren arbetar bara på torsdagar – medan tandhygienisten bara ska gå igenom skicket på din andra dotters tänder.”
”Ja okej, okeeeeeej jag förstår…men om Tova tar Sagas tid då? Funkar det?”
Nu börjar mitt hjärta bulta hårdare och mina andetag blir kortare och snabbare.
”Neeeeej, det går ju inte eftersom de ska till två olika personer – den ena är en tandhygienist, den andra en tandläkare.”
”Ja men det gör inte mig nåt, tjejerna känner ju inte dem i alla fall!”
Här någonstans börjar jag kallsvettas och biter ihop käkarna så det knakar. Tur att jag är hos Folktandvården ifall tänderna går av, tänkte jag. Jag funderade på att bryta in och be henne stiga åt sidan en stund för att jag skulle få betala, och hinna med bussen. Men min nyvunna mer förstående sida förebrådde mig. Hon hade minsann hunnit före mig i kön och vem var jag att inkräkta på hennes tid? Varför skulle hon behöva jäkta, för att jag hade en tid att passa? Nej – mota stressen och negativiteten i grind nu, stå kvar och var lugn det är ju inte hela världen, tänkte jag.
Samtalet fortsatte.
”Men alltså…det finns i n g a tider före den 12:e maj då eller?”
”NEJ!”
”Det är viktigt att hon får göra det här snabbt ju, hon ska ju få tandställning i höst.”
”Ja, alltså, det är de här tiderna som finns – tandläkaren jobbar bara på torsdagar som sagt såatteeeeh…”
”Du kan inte ringa till tandläkaren och fråga om hon har några tider innan dess då?”
”Men va…alltså…va? Nej! Vi sköter hennes tidsbokning, det här är den. Det här är tidsbokningen, den enda som finns!”
Receptionisten försöker få kvinnan att åka hem och ta sig en funderare och sedan ringa tillbaka när hon bestämt sig.
”Jaha! Okej…okeeeeej jag förstår. Men hon kanske vill byta dag för det här, så Saga tar Tovas tid, till exempel, det vet ni ju inte om ni inte frågar.”
”Men…hon…alltså…va?! NEJ. Nej, nej, nej de ska inte till samma person!”
”Nej.”
En storvuxen finsk kvinna har kommit in i väntrummet och sitter och fnyser och småsvär bakom mig åt idiotin som utspelar sig framför oss.
”Nej…? Så…vad vill du göra? Behålla tiden den 28:e eller byta till den 12:e maj?”
”Ja alltså, jag kan inte komma den 28:e för jag har kurs….tror du man får ta med sig barnet dit sen eller?”
”VA?! Inte vet...alltså…har du ingen anhörig som kan följa med hit istället då?”
”Min mamma kanske skulle kunna möta upp mig på stan! Vid Smedjan då eller?”
”Herregud, jag vet väl inte det? Ska du behålla tiden den 28:e då eller?”
”Ja…nää…alltså…jag vet inte...”
Nu står jag och trampar bakom den oförstående kvinnan och kämpar frenetiskt med att inte skrika rakt ut. Det är 2 minuter till dess att min buss går, och det svartnar på riktigt för ögonen av frustration.
Det är nu den finska kvinnan tappar tålamodet och skriker på klingande mumin-svenska ”Men vad i är det för fel på dig? Flytta dig åt sidan och släpp fram oss andra nu för-i-helvete, det är ju köööö häääär!” Precis i samma ögonblick kommer röntgensköterskan ut och ropar till mig ”Du, vi fakturerar dig det här, utan faktureringsavgift, du ska inte behöva stå och lyssna på det här nåt mer!”.
Jag formligen flyger ut ur receptionshelvetet och springer på mina korta, värkande benstumpar till hållplatsen, men förgäves. När jag rundar hörnet ser jag bakändan på den skitiga bussen försvinna ner för gatan. Så då var det bara till att vänta i en halvtimma på nästa buss då.
Jag var då så arg att jag stod för mig själv på gatan och svor, en ramsa som smiden i helvetets eldar, högt och rakt ut. I flera minuter höll jag på. Folk som stod i närheten av mig flyttade lite besvärat på sig. Jag var tvungen att ringa både mamma och pappa för att få kräkas ur mig all ilska och klaga på att världen är full av idioter.
I vredesmod tog jag en annan buss som inte ens tog mig halvvägs, sen gick jag snubblandes i snöslasket resten av vägen och stannade faktiskt till på Coop för att köpa en bakelse att trösta mig med. Det är något jag aldrig tidigare gjort.
När jag kom hem tryckte jag den lilla katalanen i ett svep, och jag vet inte om det var sockerkicken eller min löjeväckande reaktion som gjorde att jag började skratta hysteriskt. Oavsett vad, så var det roligt och förjävla skönt att skratta. Pulsen gick ner och de svarta fläckarna försvann från synfältet och jag kunde andas djupa andetag igen.
Jag vet att det är fult att döma andra människor, hon kanske bara hade lite otur när hon tänkte – vad vet jag. Och nej, hon är inte ansvarig för att jag ska kunna passa mina busstider. Jag borde såklart inte reagerat som jag gjorde, det är onödigt och dumt och jag har fått betala dyrt (i alla dess former) för det idag.
För nu har jag dels dåligt samvete över min korkade reaktion gentemot en annan människa, och lider även mer värkmässigt då ursinnet i mig gjorde att jag spände mig ännu mer, och det ökade smärtpåslaget något enormt. Allt detta gjorde jag mot mig själv, så jag var nog dagens största idiot ändå.
Så jag fick så jag teg helt klart, men samtidigt är jag glad över att jag inte lyfte henne i nackskinnet bort från kassan, bort från Folktandvården, bort från stan - för det är nog något jag skulle kunna ha gjort, förr.
Framsteg hörrni! Om än små sådana...