Halvvägs genom veckan, och nu befinner jag mig alltså officiellt i min arbetsträning. Jag skrev lite om skillnaderna mellan arbetsprövning och arbetsträning i ett tidigare inlägg, och den största skillnaden som så är att jag nu i denna fas får, och ska, utföra faktiska arbetsuppgifter. Anpassade sådana dock, både tidsmässigt men också kapacitetsmässigt för att inte utmana ödet och lägga på onödig stress och press i ett för tidigt och skört skede.
Utöver att vi identifierat ett antal övergripande arbetsuppgifter tillsammans arbetsgivaren och jag, så har jag även gått upp i tid fr.o.m. denna vecka. Så nu är jag uppe i 10 hela timmar (wow) och dessutom är tanken att jag ska vara på kontoret varje dag, vilket jag klarat av hittills (notera att det bara är onsdag än så länge).
Det låter ju helt sjukt egentligen för 2h/dag borde vara en enkel match, särskilt när man är van att jobba 22h/dag - men det är fan inte enkelt, och jag känner av förändringarna i kroppen och huvudet redan...
Det är en ambivalens kring det hela, för jag förstår ju varför jag känner mig tröttare, segare och har lite mer värk än tidigare och det är ju egentligen inga konstigheter kring det. Om något borde det ju vara mer konstigt om jag inte kände av förändringarna, och det är ju det yttersta beviset för att något förändrats, att jag är på väg någonstans!
Men det gör mig ändå lite ledsen för det blir som ett bevis för hur långt borta jag faktiskt är, hur långt ifrån den jag var jag faktiskt är idag. Jag säger inte att det enbart är negativt, för jag har lärt mig massor hittills på den här resan, men det är lite vemodigt och lite skrämmande hur mycket som man trott varit beständigt som kan förändras, drastiskt.
Sen blir jag besviken på mig själv för att det behövs så lite för att jag ska bli vresig, gnällig och helt slut. Igen. Dessutom blir jag lite nervös och en oro gnager i mig, för om jag redan känner av förändringarna hur ska det då inte bli sen?
Men jag försöker hålla huvudet kallt, jag försöker att inte låta negativiteten och rädslorna ta överhanden, för det är nog så att det med stor sannolikhet blir bättre över tid när kroppen och huvudet fått vänja sig lite mer.
Så är det nog.
Ja, så är det.
Visst va...?