De senaste dagarna har jag känt hur statusen och det allmänna måendet i kroppen försämrats. Det har inte bara förvärrats dag för dag där jag känt hur det gått från en mycket positiv och stadig 3:a till en 5:a från en dag till en annan, utan även timma för timma där jag gått från en 7:a till en definitiv 9:a igår kväll.
Det är obehagligt och faktiskt ovant på senare tid så jag var väldigt ledsen hela dagen igår. Inte för att jag längre letar felaktigheter jag gjort som på något sätt skulle påverka smärtcykeln negativt, utan för att det gör så satans ont!
Att beskriva hur jag upplever det är svårt, självklart är det subjektivt och det låter säkert överdrivet och dramatiskt för de som inte upplevt värk och smärta på det här sättet, men genom att använda mer vanliga symptom kanske jag kan försöka förmedla förnimmelserna.
De flesta av oss har någon gång trillat och slagit svanskotan tillexempel. Man blir öm och det känns som man har ett fett jävla blåmärke precis över kotan, så ni känner säkert igen den där ihängande känslan där smärtsignaler fortsätter skickas ut långt efter att man faktiskt fallit? Den känslan upplever jag vid tre kotor i ryggraden för tillfället, jag kan peka ut exakt vilka kotor det är – men naturligtvis finns där inga märken eller tecken på att de skulle vara skadade på ytan. Det blir väldigt påtagligt vid vissa rörelser, men det är svårt att parera eller göra något åt.
Nu till de mer dramatiska elementen: Det känns som att ligamentstrukturen mellan svanskotan och bäckenet slits isär. Som jag nämnt många gånger har jag ännu inte helt förlorat förståndet, jag förstår såklart att så inte är fallet, men det är så det känns. Men det blir svårt att resonera logiskt med sig själv när fler och fler varningssignaler skickas om att något inte står rätt till och att man närsomhelst kommer tappa kontakten mellan ryggslutet och benen, ja att ryggen helt enkelt kommer att gå av. Tillslut lovar jag att paniken tar överhanden och att tårarna börjar rinna, hur mycket logik och djupandning man än tar till.
När smärtan intensifieras på detta sätt sprider sig värken i kroppen eftersom smärtcirkeln inte sluts i detta tillstånd, så inom kort är muskulaturen i området överansträngd i ett tappert försök att skydda det drabbade området och det leder nästan alltid till inflammerade muskler. Det upplever jag i bröstryggen nu, det börjar smyga sig över till revbenen (musklerna emellan och runtom revbenen alltså) – och det kan i sin tur bidra till mer värk, och fler drabbade muskler. Således kan hela kroppen drabbas ganska snabbt om det vill sig riktigt illa, och just nu hoppas jag och ber till högre makter om att det inte ska behöva barka dithän.
Ett annat tillstånd som ofta infaller i takt med att värken sprids och smärtan ökar är det som kallas allodyni som jag skrivit om tidigare. Kortfattat handlar det om att smärtreceptorerna i kroppen misstolkar signaler, troligen på grund av överansträngning (eftersom systemet är ”påslaget” hela tiden och jobbar på högvarv eftersom smärtcirkeln inte sluts) och därmed tolkar den tillslut alla förnimmelser, även lättare beröring och att ha kläder på kroppen, som smärtsamma. Det känns som att ha feber, eller vara bränd av solen. Jag upplever det till viss del nu, där jag ryser och fryser om vartannat och ett konstant obehag infinner sig, dock kan jag fortfarande ha kläder på kroppen utan att vilja gråta för att det gör för ont. Det är ju passande eftersom jag varit bland folk då jag arbetat på huvudorten idag…
Det är väldigt tärande att ha ont hela tiden, att inte kunna stänga av. Igår var jag tvungen att sova några timmar under dagen, jag var så trött att jag inte kunde hålla ögonen öppna och sedan lade jag mig och somnade redan innan klockan var 19. Det är dock en bra sak i sammanhanget att jag känner mig så ”drabbad” av den här försämringen anser jag, för det ska kännas. Då visar det på att jag varit på ett bättre ställe under en tid, att jag upplevt en lättnad från de värsta symptomen och därmed känt skillnad emellan det som är dåligt nu och det som faktiskt varit riktigt bra en tid. Med det inte sagt att jag inte vill att det ska vända snart såklart, men jag har tillförsikt till att det inte ligger alltför långt borta i alla fall.
Men nu börjar orken tryta rejält igen, så jag avrundar här och säger god natt.