Det ter sig sannolikt märkligt att man följer med en människa som sårar en djupt in i själen. När någon beter sig illa så reagerar man ju, man slår den hypotetiska näven i bordet och säger ifrån på skarpen, man säger dumma saker tillbaka, man vänder och går – man gör många saker, men inte fan står man där och tar skiten! Än mindre följer man med den människan och tillåter dem fortsätta kränka en…väl?
Jag följde med honom till restaurangen den kvällen. Bara där tänker nog många ”varför?” Om ni då skulle veta följande, vad tänker ni då?
På väg från lägenheten där vi varit, stannade han vid ett gatuhörn och skrek på mig igen, jag kommer inte ihåg alla skällsord och elakheter han vräkte ur sig. Men jag hade minsann förstört hans goda humör, jag hade förstört en trevlig kväll och allt var såklart mitt fel. Han var så arg att han kastade sin mobil i marken, den gick sönder och några delar studsade in i ett låst parkområde, vilket gjorde honom ännu argare. Även detta var mitt fel för jag fick honom att se ut som en idiot när han var tvungen att klättra över grinden till parken för att hämta delarna, när det var jag som var idioten.
Jag bad om ursäkt för att jag förstört det som skulle ha kunnat bli en bra kväll, för att jag betett mig illa, för att jag gjort honom upprörd, för att han var tvungen att förstöra sin telefon på grund av att han var så arg på mig. Han skrek att han aldrig skulle förlåta mig, att jag var en ful jävla idiot som inte förtjänade honom, att alla skrattade åt mig som trodde att jag dög åt honom. Jag grät så jag skakade, och började gå därifrån. Men inte för att jag reagerade på det han sa, inte för att på något sätt slå näven i bordet och säga ifrån, inte för att jag inte orkade ta skiten längre. Nej, jag gick för hans skull. Han skulle inte behöva visa sig med mig, jag som var så dum, och äcklig och ful.
Jag hann gå över gatan, förbi en kiosk på gatuhörnet när han kom ikapp mig. Han slet tag i mig och tryckte upp mig mot väggen. Hans blick glödde av hat och han väste ”Gå aldrig ifrån mig igen. Du lämnar inte mig, förstår du det? Du är inte den som lämnar mig! Jag lämnar dig för att du är en äcklig hora, och när jag gör det, är du död. Förstår du?” Han släppte taget och mina ben bar inte längre, jag ramlade ner på den smutsiga gatan. Tårarna strömmade ner för mina kinder medan han satte sig på huk mitt emot mig och fortsatte kasta ur sig förolämpningar.
Folk hade passerat oss på gatan i en strid ström till och från närbutiken under hela förloppet, några tittade på mig och våra blickar möttes men ingen stannade. Det där var ju inte deras problem, man kan ju inte lägga sig i andras olägenheter ju.
Så blev han tyst och såg på mig. Jag tittade upp och mötte hans blick, och han log. Tiden stod stilla, om en så bara för ett ögonblick, för sekunden senare spottade han på mig. En gång, två gånger, fem. Det är en så förnedrande sak att vara med om, att jag nog inte kan beskriva det. Jag blev så chockad och djupt kränkt att jag skrek, nej jag tjöt, varpå han bara skrattade högt, ja nästan hjärtligt. Sedan reste han på sig, rättade till frisyren och gav mig sin hand för att hjälpa mig upp. ”Kom nu” sa han, nu går vi och träffar Albert! Han ser verkligen fram emot att träffa dig!”
De (relativt få) gånger jag pratat om mina erfarenheter av att leva i ett förhållande där jag blivit misshandlad så blir jag ofta ifrågasatt; varför stannade jag kvar? Varför tillät jag honom behandla mig så? Och det är inga lätta frågor att besvara för världen är aldrig någonsin enbart svart eller vit. Men när psykisk och fysisk misshandel blivit en del av ens vardag och världsbild så finns det ingenting, utöver en ständig gråskala.
Man vet någonstans djupt inom sig att det inte är så det ska vara, men man är så indoktrinerad och påverkad av situationen och personens auktoritet att man tappar tron om att det någonsin kommer att kunna bli på ett annat sätt. Man är fråntagen allt mänskligt värde, man är reducerad till en trasig marionett som inte längre kan styra sina handlingar och tankar utan att dockmästaren drar i trådarna. Man blir också rädd för det som kan finnas på andra sidan, så hur osund och farlig situationen man befinner sig i faktiskt är, så blir det ändå en slags trygghet att stanna i det för man vet inte längre hur man överlever utanför den zonen.
Så i det gråa vakuumet jag levde i följde jag med honom. Det var det enda jag kunde göra i det läget. Jag blev tillochmed glad över att hans vän ville träffa mig, det betydde ju att han pratat gott om mig!
Vad tänker ni nu om mig, ni som vill tro att man säger stopp, att man säger ifrån och står upp för det som är rätt och står emot det som är fel? Ni kanske fortfarande undrar varför jag stannade kvar och varför jag följde med? Medan jag undrar över varför ingen gjorde något? Varför stannade ingen upp och ifrågasatte honom, varför hjälpte ingen den gråtande unga kvinnan som blev spottad på, där på den smutsiga trottoaren?
Svaret på alla frågorna är för att världen inte är svart eller vit. För att det som är gott inte alltid finns tillgängligt inom oss, men det gör oss inte onda. För att även de som är starka ibland är för svaga. För att de som har mod även bär på rädslor. För att de människor som utövar ondska finns här, mitt ibland oss och det är otäckt att behöva ta i och ta in, så vi undviker det till varje pris även fast det sker mitt framför ögonen på oss.
