Tänk, nu har jag bloggat i över ett år. Vissa månader betydligt mer frekvent än andra, vissa gånger betydligt mer lättsamt och glatt än andra, men med en någorlunda röd tråd förankrad i min vardag.
En tråd som för all del förgrenat sig många gånger och lett till taffliga försök att fånga flyende tankar, som tagit dig och mig in i mina mörkaste vrår bebodda av rädslor, ångest och oro, som lett mig till insikter och fört mig framåt och som tvingat mig att inse vilka mönster jag måste bryta.
Det är inte enkelt. Ibland är det inte ens kul, utan bara ångestfyllt eller pinsamt. Att vara över 30 och erkänna att man inte kan ta hand om sig själv och sitt mående på ett sunt och bra sätt, det är egentligen så långt ifrån OK som det kan vara. Men så är det nog för många av oss, tyvärr.
Men jag försöker, och nu har jag bevis för att jag försöker skapa något bättre för mig själv, genom min dokumentation i bloggen. Beviset är naturligtvis bara för mig, för jag behöver se hur jag kämpar och vad jag faktiskt tagit mig igenom - det glömmer jag så lätt.
Så jag behöver det här, på så många plan! Att ha en plats där jag kan ventilera, där jag får vara precis som jag är, där jag får blotta strupen men fortfarande känna mig trygg, det betyder så mycket för mig. Så pass mycket att jag är övertygad om att jag aldrig kunnat vara där jag är idag, med deltidssjukskrivning och ett mer stabilt psyke och ett mer hälsosamt sätt att hantera min livssituation på - om det inte varit för bloggen, och er som läser den.
För en nostalgitripp kan ni kika på mitt första och andra inlägg. Att skriva det andra inlägget är fortfarande bland det svåraste jag någonsin gjort. Jag var livrädd och hade ingen aning om hur det skulle kännas att publicera en sanning för allmänheten att beskåda. Att berätta hur det faktiskt är att vara jag, utan att hymla, skämta bort det eller låtsas.
Men jag gjorde det. Rakt från hjärtat skrev jag, och ni läste det.
Tack för att ni finns.