Där och då, i samband med sjukskrivningen gjorde jag allt alla sade åt mig att göra. Många kom med goda råd, och med goda intentioner säkerligen, men ingen kan vara expert på någon annans kropp och mående, kom ihåg det, och det finns sällan lösningar i en slags "one size fit all-modell".
Träningen blev mitt fokus. Jag gick för det mesta dagliga promenader runt en förutbestämd runda, eftersom jag visste hur långt det var och ungefär hur lång tid det borde ta att ta sig runt den. Jag pulsade på där i snö, is och kyla hela vintern trots att jag blev kall och stel, och trots att jag egentligen inte orkade.
Jag fick också ett träningsprogram av sjukgymnasten som jag skulle utföra i varmvattenbassängen på gymmet, för att kroppen skulle komma igång igen. Jag gick dit så ofta jag kunde (nära nog varje dag). Och varje gång grät jag en skvätt redan på vägen till gymmet för min kropp smärtade med varje steg jag tog, och jag grät för jag kände mig så ensam och vilse. Ibland grät jag även i bassängen, eller i omklädningsrummet, eller hemma. Ibland på alla ställen.
Jag var aldrig nöjd med de insatser jag gjorde, för jag mådde ju inte bättre vilket borde innebära att jag gjorde någonting fel. Jag kände aldrig att jag gjort mitt bästa, eftersom det kändes så futtigt att ”träna” i vatten, med vikter gjorda av frigolit. Jag fick även låna hem en TENS-apparat som jag använde hela tiden, vilket skulle vara en smärtlindringsmetod genom att elektroder fästs på huden i det område där man har ont, och själva dosan ger ifrån sig elektriska impulser som gör att musklerna i området börjar pirra och rycka. Det var aldrig behagligt, varken under behandlingen eller efteråt, men jag bet ihop och fortsatte ändå.
Jag hade oftast bassängen för mig själv, vilket var ganska skönt då jag mådde dåligt vid högre ljudnivåer, t.ex. om folk pratade eller ifall radion var på, samt att jag då även kunde ha lamporna helt släckta eftersom ljuset smärtade mina ögon. Jag kände mig som Gollum där jag plaskade omkring i dunklet, vresig och ensam, och jag skämdes enormt över den jag var, över den jag blivit.
Jag såg alla människor som gick förbi på väg till gymmet, de som tränade som vettigt folk och de verkade alla så duktiga. De verkade alla så glada. Jag kände mig inte duktig, och jag var verkligen inte glad. Mitt dåliga humör och många plötsliga utbrott hade smält samman och blivit en beständig gråsvart sinnesstämning. Jag hade svårt att hitta ljusglimtar, ingenting var speciellt roligt längre och jag hade nästan alltid tårar i ögonen.
Jag blev en skugga av mitt forna sociala jag. Jag ville inte ha människor nära, dels för att jag skämdes så över mig själv, men också för att jag var orolig att någon skulle röra vid mig. Min kropp var i så dåligt skick att t.o.m. huden smärtade över hela kroppen, ett tillstånd som kallas för allodyni (även taktil allodyni) vilket närmast kan jämföras med känslan av att vara bränd av solen. Bara tanken på att någon skulle kunna ta i mig, fick det att vändas i magen på mig, och ibland började jag t.o.m. att gråta om jag själv kom åt och rörde vid min kropp när jag ”inte var beredd”.
Just det där var faktiskt ett symptom som jag upptäckte tidigt, som fanns där långt innan jag blev sjukskriven och som sitter i än. Om jag t.ex. såg någon ramla eller göra illa sig på något sätt, så gjorde det ont i mig, oavsett om det hände i min närhet eller på TV. Ingen läkare har någonsin medgett att det är en vanlig effekt av ett sådant här smärttillstånd, men vad jag tror är att det handlar om är att min hjärna försöker meddela mig hur ont det skulle göra i min kropp, om det var jag som föll – vilket borde vara ett tydligt varningstecken på att kroppen inte alls mår bra.
Jag slutade se folk i ögonen, jag vek alltid undan med blicken oavsett om jag befann mig bland vänner eller okända. Jag hörde inte av mig till någon, och jag svarade sällan på telefonsamtal och mail. Jag ville bara stänga dörren och låsa och egentligen bara sova bort tid. Jag ville få stanna i tryggheten av hemmet, samtidigt som det kändes som att väggarna kröp närmre och närmre för var dag. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och villrådig.
Long Road to Ruin - Part 3
Long Road to Ruin - Part 2
Long Road to Ruin - Part 1
Så vackert du skriver! Man kan verkligen känna med dig ! kramar (försiktiga ;) ) till dig fina du!