Jag har funderat mycket på varför jag inte skrivit på bloggen på så länge. Dels handlar det om att jag inte har samma behov av att skriva av mig längre. Vilket är tråkigt på ett sätt, för jag älskar att klä mina tankar i ord och utmana mig själv att gräva djupare och ta fram rädslorna i ljuset. Det har fått mig att växa och alla tusentals rader som skapats genom åren och ert engagemang har tveklöst hjälpt mig framåt. Men samtidigt är det förståeligt att behovet förändrats nu när jag arbetar (heltid dessutom) för jag är delaktig i ett socialt sammanhang på ett helt annat sätt än vad jag tidigare varit under min sjukskrivning. Idag bemöter jag människor i tal, skrift och genom personliga möten mycket mer frekvent, ja varje dag egentligen, och därav mättas behovet av att söka kontakt utanför den sfären. Många gånger orkar jag inte ens prata när arbetsdagen är slut, än mindre tänka stora tankar eller jaga hjärnspöken.
Sedan handlar det även om att jag tappat lusten att dela med mig av tankar och exponera mina rädslor för världen att betrakta och bedöma, då jag tror mig veta av att vissa människor som läser inte vill mig väl. Tror, eftersom det är svårt att veta exakt vem eller vilka som läser. Tror, eftersom den (eller de) kanske inte alls ägnar mig en tanke längre och därmed inte har intresset av att läsa bloggen längre. Tror, eftersom det kanske inte handlar om illvilja, längre.
En enkel åtgärd mot detta är att göra bloggen lösenordsskyddad och endast dela ut behörighet till de som jag vill ska ha tillgång till den. Men det går paradoxalt nog emot en av de fundamentala anledningarna till varför jag skapade den från första början; för att öppet och ärligt dela med mig av mig själv, mina tankar och föralldel rädslor. För att jag ville vara en del av en förändring, eftersom jag själv länge upplevt att det obekväma, svåra och obehagliga sakerna inte haft en naturlig plats hos oss, trots att det är naturliga saker i livet. Jag ville berätta för världen att allt inte alltid är ljust, fräscht och enkelt. Jag ville visa att man inte är ensam om att känna sig utsatt, utanför, liten och vilsegången, och gensvaret jag fått har visat mig att det var rätt beslut att hålla bloggen öppen. Vi behöver varandra och världen behöver mer öppenhet.
På detta lägger vi en slev av dåligt samvete och skam också. Jag har alltså dåligt samvete för att jag mår bättre nu. Bättre än på mycket, mycket länge. Bra ända inifrån själen och ut i varje fiber i kroppen. Men jag skäms över det på något sätt, för det känns nästan som jag hittat på allt det dåliga – för hur kan jag må så bra (nu, redan, överhuvudtaget) när jag varit så långt under isen? Och hur kommer det sig att jag får må så bra (nu, redan, överhuvudtaget)?
Så hur går jag vidare? Är det klokt att fortsätta exponera sköra delar av mig själv som på olika sätt skulle kunna användas emot mig för att bryta ner mig? Vågar jag fortsätta vara ärlig, och delge mina sanningar? Å andra sidan behöver temat i bloggen alltid vara så mörkt och själsligt dränerande hela tiden? Kanske inte, men avsikten var aldrig att det här skulle bli en ”dagens-outfit-blogg”. Däremot var avsikten att den skulle spegla mig, verkligheten jag lever i. Och just nu är det en bra verklighet! (Och uppenbarligen tycker jag fortfarande att det är roligt att skriva…)