Vi är ett problemlösningssamhälle i stort. Allt ska gå att ordna, gärna till det bättre men absolut till något minst lika bra, oavsett om det är att implementera processflöden i en organisation eller att läka ett brutet ben med spjälkning och gips. Vi ska alltid anta utmaningen och aldrig ge upp! Lösningen finns därute, någonstans – och om inte så skapar vi den. De inställningarna har tagit oss långt och är i grunden något positivt; man vill hitta lösningar, hjälpmedel, botemedel. Men kan detta även vara en del av vår problematik med stress och psykisk ohälsa i samhället, funderar jag?
Stirrar vi oss blinda på att det måste finnas en lösning? Tänk om vissa saker faktiskt bara är så som de är? Genom att heja på dem som aldrig ger upp, så buar vi även de som ger upp – men vad innebär det att ge upp egentligen? Är man en sämre människa för att man kanske slutar leta svar eller lösningar, och istället bara accepterar läget för vad det är?
Det går naturligtvis inte att behandla dessa ämnen som generiska eller prata om dem i så generella drag då det kan handla om så vitt skilda saker och situationer. Jag är helt med på att de som forskar för att hitta ett botemedel för cancer inte bara kan sätta sig ner och säga ”Det var det, nu skiter vi i det här”, bara för att man ännu inte hittat svaren. Det vore ju en katastrof för mänskligheten.
Men pratar vi då i rätt termer kring de som t.ex. överlever cancer när man säger att de gjorde det för att de aldrig gav upp, de fortsatte kämpa och de minsann sa nej till cancer? Innebär inte det att man samtidigt säger att de som avlidit på grund av sin sjukdom gav upp, slutade kämpa och sa nej till livet istället? Otroligt provocerande tankar, som gör mig lika illaberörd och upprörd jag hör dem i dessa typer av sammanhang.
Det är, får jag hoppas, mest en avvägning av ord och deras betydelser såklart, men jag funderar mycket på sådant – för det är inte så ”bara” egentligen. Det vi säger och det vi menar i olika sammanhang kan ha enorm inverkan på individer, grupper och samhället i stort och det är ur den aspekten jag vill ta upp ämnet.
Tar jag min egen situation som exempel, så är det väldigt sannolikt så att jag är drabbad av ett syndrom som det inte finns direkta förklaringar till varför det uppkommit (sannolikt medfött) och det verkar inte heller finnas botemedel som gör att min problematik kommer att upphöra totalt.
Det gör att jag faktiskt tagit illa vid mig av heja-rop i form av ”Kan någon hantera det här så är det du!” ”Du är så stark som inte ger upp!” ”Du får inte ge upp!”. Trots att jag förstår att det är saker sagda i all välmening, så påverkar det mig mycket. För visst finns det hjälpmedel som kan underlätta situationen, men i grunden är det så att jag alltså har ett problem som saknar lösning. Och vad gör man då?
Kanske svaret faktiskt är att ”ge upp”? Det vill säga att individen – jag – måste skifta fokus. Så från att hela tiden jaga bot och bättring och ha siktet inställt på att bli frisk, så måste jag acceptera situationen och erkänna att jag är sjuk (eller drabbad kanske är rätt ordval). Men det kan ju inte sluta där! Genom att acceptera läget för vad det är, så har jag ju också möjlighet att ta mig vidare för att skapa en bättre verklighet för mig själv utifrån de förutsättningar jag verkligen har.
Personligen har jag spenderat oerhört mycket tid och energi på att dels intala mig själv att jag är frisk (förneka problematiken) och dels späka mig själv för alla dåliga val och felaktiga åtgärder jag gjort, eller inte gjort - eftersom det måste vara så att rätt val och rätt åtgärd leder till ett friskare och smärtfritt liv (strafftänk), vilket gjorde att jag gick vilse ganska snabbt i labyrinten av problemlösningsmåsten. Gör jag bara rätt så slutar jag att ha ont. Hittar jag rätt form av rehabilitering så upphör värken helt.
Men någonstans kring årsskiftet föll en pollett ned, även för mig. Jag orkade inte längre jaga ”lyckan”, utopin där jag en dag vaknade utan smärtor – så jag gav upp. Och med det framträdde en helt ny värld, låter dramatiskt jag vet, men så känns det. Jag började se saker och ting i ett helt annat ljus, och gav mig själv helt andra målsättningar utifrån de förutsättningar jag faktiskt hade och har framför mig. Målet behöver inte vara att vara värkfri, för det är inte realistiskt, men målet kan t.ex. vara att ha roligt trots smärtan, eller att fortsätta orientera om det är något man vill göra (varför man nu skulle vilja det). Det är applicerbart på vad som helst egentligen och behöver inte handla om smärta såklart.
Som jag förstår det är detta något som Acceptance and Committment Therapy-teorin handlar om i mångt och mycket; acceptera och engagera dig i verkligheten så som den faktiskt ter sig. Jag vet inte så mycket mer om detta tyvärr, men är väldigt intresserad av att genomföra en sådan terapiform. Jag tror nämligen jag är redo för det nu.
För nu har accepterat att termen ”ge upp” inte alltid behöver vara något negativt (önskar dock att det fanns en annan term att använda sig av, skifta fokus kanske är en variant?), utan något som snarare i vissa fall är något att vara stolt över då det visar på personlig utveckling och mognad.
Det handlar ju inte om att ge upp om livet, och man ska alltid ha drömmar och högtflygande planer, men det handlar om att ge upp den falska bilden av hur livet ”borde” vara, när det faktiskt inte är sant, troligt eller ens möjligt.
Det här skiftet i fokus kommer utan tvekan ge mig bättre livskvalitet och hjälpa mig sätta mer rimliga och realistiska mål och krav, på mig själv och min situation.
Det här med språk, ord och innebörd – har en större betydelse och påverkan än vad vi tror...
