Sommaren 2013 går till historien som en av de sämsta somrarna jag kan minnas. Vädret var inte särskilt bra, men det var inte det som det hela handlade om.
Jag var fortsatt sjukskriven från maj till slutet av augusti, och många påpekade att jag minsann hade tur som fick vara ledig utan att behöva nalla av semesterdagar eller annat. Jag fick ju leva ut drömmen, ett sommarlov i vuxen ålder! Herregud så mycket jag var tvungen att njuta av det!
Men jag ville ju inte vara ledig! Det kändes inte som att jag hade semester ens, för jag hade ju inte jobbat innan! Men jag ville ju jobba! Dygnet runt, om jag bara kunde. Men det var ju det som var kruxet, jag kunde inte. Den lindring jag fått under yogaperioden hade vänt och värken intensifierades nästan för var dag som gick.
Smärtan spred sig i kroppen, och den ständigt molande värken i ryggen kom återigen tillbaka. Allt påverkades, humöret, sinnet, minnet, kroppsfunktioner, stressen – men det värsta var nog känslan, insikten av att jag kommit tillbaka till samma utgångsläge som innan. Trots mina månader av stretande och nötande i bassänger, gym och andra åtgärder, så var jag tillbaka på ruta ett igen. Det hade inte gjort någon skillnad alls egentligen. Det framkallade enorm panikångest hos mig och det kändes som att jag föll ner i ett bottenlöst hål, där ingenting jag gjorde för att försöka komma upp till ytan igen gjorde skillnad. Jag fortsatte bara sjunka.
Den enda ljusglimten var att jag äntligen fick en tid angående remissen (som skulle ha skickats i mars, men som glömdes bort av sjukvården och därför skickades först i maj) för att få träffa ett multimodalt smärtteam på avdelningen för rehabiliteringsmedicin på sjukhuset. Datumet för detta var den 8/8 och det var både en lättnad och en oro som gnagde i mig under hela sommaren. Vad skulle de komma fram till? Vad skulle jag göra om de inte kom fram till något?
Jag spenderade några veckor av sommaren hos min familj, och det var skönt att vara bland människor som kände mig och som älskade mig villkorslöst, oavsett humör eller sinnesstämning. Jag mådde bättre i själen när jag var nära dem, men samtidigt var det en svår balansgång för jag ville inte riktigt visa hur illa det var ställt med mig – för jag visste att det skulle göra dem väldigt oroliga och väldigt ledsna. Jag ville inte visa det eftersom det inte fanns något de kunde göra för att underlätta eller lindra mina smärtor.
Samtidigt ville inte de tjata eller ”påminna” mig om min situation heller. Allt i all välmening, såklart men det blev en aning ansträngt när mina ögon fylldes med tårar p.g.a. smärta eller trytande ork, men jag klistrade på ett stelt leende och vidhöll envist att allt var okej ändå.
Men jag valde att försöka bita ihop så mycket det bara gick för att kunna njuta av samvaron och dra åt mig alla positiva energier och fina minnen jag bara kunde, för jag visste att jag skulle behöva dem till hösten igen. Jag visste redan då, under sommaren, att jag inte skulle vara tillbaka i jobb eller ens tillbaka till mig själv under hösten. Jag mådde för dåligt och var för trasig för att ens tänka tanken.
Vad var det som hände med mig? Vart var jag på väg?
Jag och min sambo såg nästan inte röken av varandra under sommaren heller. Han jobbade sanslöst mycket och jag drog mig undan och var ständigt nedstämd och ledsen. Jag hade konstant dåligt samvete över att jag inte var en bra flickvän, i ordets alla bemärkelser - eller ens i någon bemärkelse egentligen.
Jag ville vara engagerad, entusiastisk och kärleksfull, men jag orkade inte. Jag sjöng bara min klagosång hela tiden, gråt och tandagnisslan, samma jävla visa varje dag. Vi blev som främlingar, som delade en bostad, inte ett hem.
Tillslut kom äntligen torsdagen den 8:e augusti, dagen för min träff med specialisterna på sjukhuset…
Long Road to Ruin - Part 6
Long Road to Ruin - Part 5
Long Road to Ruin - Part 4
Long Road to Ruin - Part 3
Long Road to Ruin - Part 2
Long Road to Ruin - Part 1
Lustigt att du nu skulle nämna att vissa kallar det ledighet då någon (annan) är sjukskriven. Jag tänkte på det häromdagen; vad är det den människan inte förstår?
Bakom en sjukskrivning finns en - eller flera - orsaker men vanlig ledighet är inte en av dem! Är man i så dåligt skick att man är sjukskriven, särskilt i en längre period, då är det nödvändigt ont!
Att kalla det ledighet är att nedvärdera och skuldbelägga en person som redan mår dåligt!