Ett ständigt återkommande ämne här i bloggen är att jag inte ser sjuk ut, vilket till viss del ställer till det både för mig och min omgivning.
Först och främst: Jag är ju inte sjuk. Men jag är drabbad av ett tillstånd som går i skov, d.v.s. något som är olika aktivt i perioder.
Är det en negativ grej att jag inte ser sjuk ut då?
Nej, egentligen är det väl en seger i sig att jag uppfattas som ”normal” och ser frisk ut.
Pigg och glad, fräsch och kanske som vanligt till och med?!
Men omgivningen tror då ofta att allt är ”som vanligt”, att jag orkar med, att humöret är stabilt och ”normalt”, att jag är som alla andra. Redan här blir det skevt.
Vad är ”vanligt” och ”normalt” och hur fan är alla andra egentligen då? Det går inte att jämföra eller sätta normer för hurdant det ska, eller man ska, vara. Alla utgår vi ifrån våra egna förutsättningar, erfarenheter och kapacitet och att generalisera och tro att alla kan, vill och har möjlighet att göra, känna och tänka på samma sätt är bara dumt och det är det som sätter krokben för oss.
Självklart finns det magiska ord såsom exempelvis ”generellt” och ”allmänt” som vi kan använda för att göra övergripande beskrivningar och förväntningar av saker och ting. Och det kanske stämmer i de flesta fall – men det är just det; det behöver inte vara sanningar i samtliga fall.
En annan fråga är: Hur förväntas man se ut för att se sjuk ut då?
Borde jag se härjad, trött, plågad och hålögd ut för att visa utåt att jag sover dåligt, att jag har ont, att jag är utsjasad? Är det bättre? För tro mig, jag ser ut så utan smink och ”rätt” kläder.
Borde jag då inte sminka mig kanske? Borde jag gå runt i fladdriga gympabrallor och för stora t-shirtar för jämnan istället, för att visa sanningen? Då undrar jag vem det skulle vara bra för, egentligen? '
För jag mår bättre om jag sminkar mig – dels p.g.a. min skeva självbild där sminket blir ett sätt att våga möta omvärlden, men också för att det piggar upp mig själv genom att få visa mig från en någorlunda fin sida, om så än bara för mig själv! Man blir inte automatiskt gladare av att gå runt i sunkiga kläder, även om det är skönt ibland att bara få dra runt i mjukisar utan att bry sig nämnvärt.
Är ni med på hur jag menar? Genom att sminka mig och ha någorlunda vettiga kläder på mig på jobbet i alla fall, så ser jag fräschare ut och ser jag fräschare ut kanske jag känner mig fräschare tillslut. Ska jag behöva be om ursäkt för att jag försöker få mig själv att må bättre på ytliga sätt, för att jag ”låtsas”? Vem ska ha den ursäkten i sådana fall?
Egentligen är detta onödigt att lägga energi på överhuvudtaget. Man ska inte bry mig om vad andra tror eller tänker, för det kommer alltid finnas andra uppfattningar – huvudsaken är väl att man vet vad man själv tycker. Men det är där det kan bli känsligt när man befinner sig i ett utsatt och ansträngt läge, för man blir mer mottaglig och påverkad av vad andra tycker och tänker, vare sig man vill eller inte.
Allt man vill är att passa in på något sätt, och avviker man från det så blir man stressad och mår ännu sämre. Jag känner mig dålig – för att jag är ”sjuk”, för att jag är en belastning och en börda för samhället och min närmaste omgivning. Och sen känner jag mig dålig på att vara ”sjuk”, för jag ser ju frisk ut! Snacka om paradox och vilken dum jävla skitsak egentligen! Jag ska inte behöva be om ursäkt eller lov för att jag kanske inte passar in i mallen för hur det borde vara.
Så tänk på att fråga, istället för att anta. Försök att acceptera vad som sägs, istället för att omvandla det till vad du tror personen borde säga eftersom du hör vad du vill höra, utifrån vad som passar in i din värld.
Och ja, jag är väldigt irriterad nu. För jag är trött på att känna mig ifrågasatt, även fast det många gånger handlar om okunskap och inte otrevlighet. Jag vet det innerst inne, men just nu är jag för trött, har för ont och är för liten som människa för att orka reagera med kärlek och förståelse...
Så allt jag har att säga just nu är: