Fredagen den 21/8 hade vi vårt första officiella möte efter (och på grund av) min utförsäkring som trädde i kraft den 8/8. Vi, i det här sammanhanget är alltså min handläggare på Arbetsförmedlingen - som äger ärendet under denna arbetslivsintroduktion (som programmet benämns), personalchefen på mitt jobb och jag själv då förstås.
Vad jag förstår är det vedertagen praxis att träffas i anslutning till själva utförsäkringen, sen på grund av semestrar blev det en aning förskjutet, men det har varken gjort från eller till för mig eftersom jag redan befinner mig i ett pågående rehabiliteringsärende där jag faktiskt arbetar halvtid.
Däremot är det självklart bra, och viktigt, att träffas för att diskutera mer ingående vad det faktiskt innebär att befinna sig i det här stadiet, eller programmet för all del, och jag rekommenderar starkt att man har med sig en representant från arbetsgivarens sida också för att säkerställa att samtliga parter får samma information.
Jag hade sedan tidigare bett om en specifik genomgång tillsammans med handläggaren för att hjälpa mig att fylla i den första blanketten för aktivitetsstöd (FK5057 för att vara exakt), det var inget jag tänkt försöka mig på, på egen hand. Man kan påbörja något sådant och känna sig hyfsat hoppfull, men det slutar allt som oftast i gråt och tandagnisslan för det är långt ifrån självförklarligt och enkelt. Så det var väldigt nyttigt att gå igenom vad och hur formuläret ska fyllas i – återigen en rekommendation för den som hamnar i det här läget.
Vi pratade lite allmänt kring det långsiktiga målet; att jag ska fortsätta göra framsteg men i min egen takt. Handläggaren var väldigt tydlig med att hon inte hade för avsikt att stressa eller pressa fram något, snarare tvärtom, hon ser sig mer som en broms i mitt fall. Någon, vars uppgift är att hejda och hålla tillbaka mig när jag får fnatt och rusar fram för fort. Hon är bara en i raden av alla pedagoger, behandlare, terapeuter och handläggare som anser att jag behöver hämmas. Och självklart har de alla rätt, det är precis det jag behöver - hur mycket det än tar emot att erkänna det.
Vi pratade även mer kortsiktiga mål, såsom de kommande två veckornas planering. Det är viktigt att det finns ett tydligt ramverk för mig, och alla andra att utgå ifrån. Det ger oss alla något att förhålla oss till, och genom det borde jag kunna lyckas med en stegvis ökning av min arbetstid.
Så med start idag ska jag prova på att utöka arbetstiden med ytterligare två timmar i veckan, d.v.s. jag ska arbeta 22 timmar/vecka. Det låter inte så mycket och man kan ju undra om det verkligen gör till eller från, men jag kan sätta min nyinköpta och mycket klädsamma hatt på att det kommer att kännas i varje fiber i kroppen när denna första testvecka är slut…