Jag vaknade upp ensam på en enslig plats, där inget annat verkade finnas förutom just den påtagliga tomheten. Det var ett kalt rum där till och med färgerna skalats av. Inget hördes utöver det öronbedövande ljudet av total tystnad.
Rädslan kom så smygande, ”vänd om” viskade den och knuffade till mig, men jag stod kvar på samma ställe. ”Men gå tillbaka nu säger jag! Du kan inte vara här!” ropade nu rädslan högt samtidigt som den rev i mitt inre med sina vassa klor så det värkte i mitt bröst. Jag försökte förmå min kropp att lyda för att slippa smärtan, men jag kunde inte röra mig.
Klorna borrade sig nu djupare in i mig och ur såren började ångesten sippra ut, långsamt så långsamt, men i en ständigt strilande ström. Ångesten fyllde mina lungor istället för luften i mina andetag, jag försökte ropa på hjälp men min röst bar inte. Det blev svårare och svårare att andas, hjärtats slag värkte i bröstet och jag föll ned, hjälplös på mina bara knän.
Så såg jag plötsligt ett ljus i fjärran, det kom som från ingenstans och rörde sig mot mig, fort. Jag hann inte ens blinka förrän det var framme vid mig och min kropp lyftes upp som av en osynlig kraft. Det intensiva ljuset genomborrade mitt hjärta och tryckvågen från skenet fick mitt inre att explodera.
Det vita ljuset runt mig förvandlades till ett kalejdoskop, där alla färger och former snurrade runt mig och framför mina ögon förändrades så rummet. Plötsligt fanns där inga väggar, inget tak, allt var öppet, gränslöst och allt färglades i olika nyanser, samtidigt som alltet blandades i en kakafoni av ljud. Det var ett underbart kaos som fyllde alla mina sinnen och inget gjorde längre ont, jag var inte längre rädd.
Ur oväsendet hördes så en röst med skarp och klar stämma. Den sa åt mig att lyssna noga, det den hade att säga var viktigt. Jag slöt ögonen och stängde ute allt förutom den välljudande stämman.
”Jag är en urkraft, en stjärnsmäll, en utomordentlig varelse som är kapabel till att fylla mitt oändliga hjärta med kärlek. Missta inte min sårbarhet för svaghet, för jag är starkare än du någonsin kunnat drömma om. Tro inte att jag går vilse bara för att jag viker av från den givna vägen, för det betyder att jag är modig nog att söka mig nya vägar. Det ljus som finns inom mig är lika klart och vackert som ett norrsken som lyser upp den mörka decembernatten. Försök inte att släcka det, det har funnits där sedan begynnelsen. Det ljus som finns inom mig är lika kraftfullt som den rasande forsen. Försök inte att fördämma den, för den stämmer från livets egen källa och kan därför aldrig hållas fast. Försök inte att placera mig i ett fack, jämför mig inte med någon annan, inte heller med den jag var innan för jag är endast mig själv, mitt eget unika jag som existerar i just det ögonblicket. Jag är en gammal själ, fylld med kunskap och insikt om mitt eget hjärtas sanning, för det är allt jag någonsin behöver veta.”
Plötsligt vaknade jag, allt var bara en dröm. Fast var det verkligen det? Något inuti mig känns annorlunda. Var det kanske en dröm, inuti den dröm vi kallar livet?
Jag hittade aldrig min egen inre röst. Den fann mig.