asimplemind.blogg.se

”Men du ser ju inte sjuk ut!” Det får jag ofta höra när jag möter människor nuförtiden, snabbt följt av ”Ont i ryggen, ja det har jag också haft.” Och det kan vara både sant och sagt i all välmening, men jag vill dela med mig av hur det är för mig.

Jag blev sjukskriven p.g.a. ländryggssmärta för exakt 650 dagar sedan. Hur bisarrt är inte det?
Jag som knappt varit hemma från jobbet någonsin och som i princip alltid satt jobbet före allt och alla andra utan att blinka, har alltså inte varit i arbete på sexhundrafuckingfemtio dagar, och är nu diagnostiserad med ett neurodysfunktionellt smärtsyndrom.

Men det här är ingen semester, jag har inte valt detta tillstånd som en destination. Jag går inte runt här hemma och myser, läser en god bok och bara *är*. De flesta dagarna spenderar jag i min ensamhet i min lägenhet tillsammans med min katt. Jag har svårt att ta mig upp på morgnarna eftersom jag har svårt att sova och få återhämtning under natten p.g.a. värk. Jag tvingar mig upp nån gång på förmiddagen och sen försöker jag äta frukost. Jag har ingen direkt matlust, magen slås ut av medicinerna jag får men äta måste man göra, det vet jag ju. Sitter ofta och petar i mig maten samtidigt som jag försöker komma på vad jag borde göra under dagen. Antingen är hela dagen öppen för vad som helst, men jag får ändå inget gjort. Alternativet är att jag har en sak på agendan, kanske en tvättid, eller sjukgymnastik, eller ett besök på arbetsplatsen kanske.

 

Tiden går paradoxalt nog både otroligt fort samtidigt som den aldrig gått så sakta som när man är sjukskriven. Minuterna rinner iväg och helt plötsligt är klockan 14, och det känns som jag har inte fått något gjort. Sedan är det snart middag, och efter det är det bara en enda lång väntan och längtan efter att få lägga sig och sova igen. Sömnen är också tveeggad, för om jag väl kommer till ro och stiger in i sömnens värld så känner jag oftast inte av mina smärtor i kroppen. Men alltför ofta tar det tid att komma till ro, om sömnen ens inträder alls, och jag rör mig oroligt av och an i hopp om att hitta en position där jag kan slappna av. Och där i mörkret löper tankarna amok och frammanar nattens alla odjur under sängen istället, och helt plötsligt är det omöjligt att somna.

Ungefär så har de senaste 650 dagarna tett sig, med vissa få, men ack så värdefulla undantag.

Jag kämpade länge med att förneka problematiken i flera månader innan dess, mind over matter motherfucker! Jag struntade i att jag låg sömnlös på nätterna, jag ignorerade att värken aldrig avtog, jag försökte inte bry mig när symptomen spred sig i kroppen. Min briljanta lösning på att inte kunna köra mellan Kalix och Luleå själv eftersom jag tappat känsel ända ut i fötterna och sen även i armarna och händerna, var att lifta med en kollega varje dag istället.

 

När läget tillslut blev ohållbart och jag sökte hjälp så vågade jag inte ifrågasätta eller ställa krav på mina läkare, jag orkade inte bråka, jag orkade inte tänka rationellt utan gjorde som jag blev tillsagd trots att inget hjälpte. Jag fick olika ”expertutlåtanden” flera gånger i veckan; var det inte diskbråck så var det cancer i ryggen, var det inte inbillningssjuka så var det lättja, jag kanske iscensatte allt detta bara för att få smärtstillande preparat utskrivna? Ju sämre jag började må, desto sämre vård och behandling fick jag.

Mina desperata försök att hålla masken gjorde mig bara till en sämre version av mig själv, i alla avseenden. Jag var inte en bra kollega, ledare, syster eller flickvän. Jag var tillslut bara en skugga av den personen jag strävade efter att vara, och så plötsligt en dag fick jag helt sonika stiga av karusellen som jag befunnit mig på i flera år och som jag kallat karriär och liv. Nu fick jag istället bara betrakta det hela på avstånd tills allt blev suddigare och suddigare och tillslut såg jag inget mer.

 

Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan förhållandet imploderade. Alla förutsättningar för att vårda kärleken och få den att gro förändrades drastiskt i takt med att jag blev allt sämre, och tillslut var det enda rätta beslutet att upplösa våra band till varandra. Jag anser fortfarande att det är en av de få saker jag faktiskt gjort bra i mitt liv, för att släppa taget om den man älskar för deras eget bästa är bland det mest osjälviska man kan göra. Men jag gjorde det, även fast mitt eget hjärta gick itu i processen.

 

Att inte vara behövd i något sammanhang längre är en hård verklighet att förhålla sig till. Jag har likställt min identitet med mitt yrke, vilket man kanske inte borde göra för att leva ett sunt liv, men jag älskade mitt jobb så pass att jag gjorde avkall på mig själv på grund av det. Men när jag inte längre har det att gå på och inte heller har ett förhållande där jag är en av huvudrollsinnehavarna längre; vem är jag då?

Min kropp gör ont varje dag, och så har det varit i snart två års tid utan undantag. Ibland är det bara lokaliserat till vissa områden i ryggen, men ibland gör allt ont. Jag kan inte styra det, jag kan inte värja mig och jag vill inte behöva vänja mig vid att det ibland gör ont att bara andas. Jag skäms och känner mig patetisk över att jag gråter nästan varje dag. Men det är inte bara kroppen som tar stryk av konstant smärta, det värker ända in i själen och hjärtat tillslut.

 

Om jag sedan förmår mig att gå utanför dörren ibland, om jag tar mig för att göra saker som jag tycker är roliga som att t.ex. gå ut och träffa vänner, gå på bio, eller äta en bit mat, så spelar det egentligen ingen roll att det är roligt för det tär på krafterna ändå. Och det kanske inte alltid är "värt det" men ni ska veta att jag gör så gott jag kan för att inte låta denna situation vinna över mig. Och tro mig det är en kamp jag för dagligen, och som jag inte alltid vinner.

Så om jag därmed inte passar in i din, eller andras mall över hur en sjukskriven person borde se ut, bete sig eller vad en sjukskriven person borde göra eller inte göra, så säger det faktiskt mer om dig och om samhällets ohållbara norm kring människor som av olika anledningar sitter på livets avbytarbänk, än vad det gör om mig.

Att behöva erkänna allt det här är ett stort nederlag för mitt ego, men jag tror att om man låter negativa tankar och känslor slå rot inom en så är risken stor att de fräter sönder allt som verkligen betyder något tillslut. Och jag känner hur det pyr inom mig och hur sinnesstämningen skiftar likt den bleka novembersolen som snart konsumeras helt av mörkret, så jag säger det högt i det mest publika forum jag har i hopp om att det inte är försent: jag känner mig vilse, ensam och jag är rädd nästan varje dag, och jag är så förbannat trött på den här situationen att jag bara vill skrika rakt ut!

Jag har alltid trott att den jobbigaste känslan man kan uppleva måste vara att slå i botten. Men jag vet bättre nu, för när du väl når botten så betyder det att du inte kan sjunka djupare och du kan faktiskt göra ett avstamp och trycka dig tillbaka upp mot ytan igen. Känslan av att aldrig sluta falla är värre. Och jag tror inte att du skulle vilja byta en sekund med mig.