Efter långt övervägande och ett antal för- och emotlistor så har jag äntligen bestämt mig för att gå på företagets julfest ikväll! Jag har väntat till sista minuten med beslutet, eftersom dagsformen måste få avgöra, som vanligt.
Det tär på kontrollbehovet i mig att aldrig riktigt veta hur jag mår, ibland inte ens från en dag till en annan. Att inte riktigt kunna planera saker i förväg är enerverande, men också nyttigt tror jag. Det är viktigt för mig att förstå och faktiskt inse att man faktiskt inte behöver planera allt, inte ner på detaljnivå i alla fall.
Men det är en paradoxal läxa att öva på, för nu när jag borde kunna vara mer anpassningsbar eftersom kalendern nästan alltid är tom, så blir jag ännu mer stressad och pressad när jag faktiskt ska göra något. Kvällens aktiviteter är ett bra exempel; jag kommer att åka hemifrån vid 18-snåret, men jag har redan börjat med att ställa mig i ordning inför festen, och jag kommer garanterat hålla på att peta och fixa med allt till de sista skälvande minuterna ändå, för jag känner mig aldrig färdig, det finns alltid nåt som inte ser bra ut.
Jag har alltid haft ett komplext förhållande till mitt utseende. Jag har nog aldrig tyckt att jag ser speciellt bra ut, i jämförelse med alla andra. Jag har alltid fått höra att jag är väldigt blek, särskilt under vintern när min hud skiftar i en slags blåvit nyans, lutfisksvit, skulle man kunna kalla det. Jag är väldigt mörk under ögonen, och den kombinationen är allt annat än smickrande. När jag gick i 4:an skulle vi måla porträtt av varandra, och min bästa kompis målade en bild förställande Onkel Fester – för att vi var så lika. Det sved i mitt 10-åriga hjärta.
Min hy är full av skavanker, för jag pillar och petar på allt. Sminkad är jag nästan varje gång jag går utanför dörren, speciellt om jag ska gå på fest. Då behöver jag flera timmar framför spegeln för att känna mig okej – nöjd blir jag nog aldrig. Det har även hänt att jag valt att stanna hemma, trots att jag lagt ner mycket möda och besvär på att ställa mig iordning. Allt på grund av att jag inte känner mig fin nog.
Det beteendet går i vågor, klart jag var mer bekväm när jag befunnit mig i ett förhållande, men det tog också sin tid att nå dit. När jag var yngre och befann mig i förhållanden, så brukade jag stiga upp före killen för att kunna fixa mig innan han vaknade. Hur jävla tröttsamt var inte det egentligen? Men tanken på att någon skulle behöva titta på mig, som jag såg ut, gjorde mig väldigt obekväm.
Jag bryr jag mig inte lika mycket vad andra människor tycker längre, inte på långa vägar som jag gjorde när jag var yngre i alla fall – men beteendet har bara eskalerat under min sjukskrivning. För jag gillar inte det jag ser i spegeln, och jag känner mig alltmer osäker och jag ser mig inte som en vacker eller ens fin person.
Jag har länge misstänkt att jag lider av en sjukdom, eller ett tillstånd kanske, som heter Body Dysmorphic Disorder (BDD) eller dysmorfofobi på svenska. Det yttrar sig genom en besatthet för en viss defekt på kroppen, påhittad eller existerande.
”Många människor använder smink, tränar på gym, fixar håret osv för att se bra ut. De som har BDD går ett steg längre. De är fullt upptagna med att kolla på skavanker, i ansiktet eller på kroppen, äkta eller påhittade. De har oftast en nedvärderande syn på sig själva. Oftast rör det sig om en speciell defekt, såsom ögon, näsa, huden, öronen, eller något annat kroppsligt, såsom bröststorlek eller storleken på könsorganen.
De som lider av BDD är helt övertygade om att deras skavanker "finns" på riktigt, och kan därför ha en snedvriden syn på sig själva. Oftast är det perfektionister med höga krav på sig själva och människor med extremt dålig självkänsla som har BDD.”
Ovanstående text är hämtad från http://www.psykologitest.se/bdd.php
Det finns en uppsjö av information kring detta, som kanske är mer vetenskapliga än denna text, men det summerade det hela på ett kort och koncist sätt anser jag.
Så, beslutet att faktiskt gå på festen ikväll hängde även på om jag skulle våga visa mig för en stor grupp människor. Jag hoppas inte att jag ändrar mig senare under dagen, för jag ser mycket fram emot att träffa alla ikväll. Men jag är väldigt nervös. Som ett barn på julafton skulle man kunna säga, men i en alternativ dimension där jultomten bytt namn till fultomten - och han bryr sig inte om ifall jag varit snäll, han fokuserar istället på om jag är ful.
Jag har sett dig osminkad och sminkad, och jag kan bara säga att du är otroligt vacker osminkad och ännu vackrare sminkad.
Gå på festen och ha det så roligt.