asimplemind.blogg.se

Förhållandet var inte sunt, det visste jag såklart. Det fanns ingen tillit, ingen respekt och sannolikt inte heller någon kärlek emellan oss. Det som hade vuxit fram istället var samspelet mellan ett sjukt kontrollbehov och en underdånig vilja att vara till lags. För om han på något sätt skulle kunna se mig i ett annat ljus, kanske jag själv också kunde börja göra det. Systematisk hjärntvätt hade utplånat min egen person och mitt egenvärde förminskades för varje dag som gick, men paradoxalt nog förstärkte det samtidigt viljan av att försöka vända situationen och göra honom lycklig, trygg och snäll.

 

Jag slutade umgås med mina vänner, jag slutade hitta på saker efter jobbet och istället vek jag varje minut åt honom. Hade jag honom nära kunde jag ändå på något sätt försöka påverka situationen och genom att ständigt vara inom räckhåll och i hans siktlinje skulle det bevisa att jag inte var otrogen eller skrattade åt honom bakom hans rygg. Och då skulle det tillslut vända, tänkte jag.

 

Så berättade han att han ville ta med mig ut en kväll, jag skulle få träffa hans allra bästa vän som även han bodde i samma stad. Äntligen vänder det! Nu kan allt bli normalt, vi kan umgås och ha trevligt tillsammans för nu skulle jag få möjligheten att vinna över hans tillit genom att visa hans vän att jag var en bra person, och kompisen skulle i sin tur kunna övertyga honom om att han hade en toppentjej, någon han inte skulle vilja bryta ner och skada mer. Äntligen!

 

Först skulle vi hem till några av hans arbetskamrater, och jag gjorde allt för att vara den perfekta flickvännen. Jag var artig (inte obelevad), trevlig (inte motbjudande) och försökte hitta samtalsämnen för att visa att jag var intressant (inte tråkig), att jag var intellektuell (inte dum i huvudet) och helt enkelt en trevlig person (inte en falsk bitch). Samtalet flöt på bra och vi hittade ett gemensamt intresse i musik, jag och hans vänner. Han själv sa inte så mycket och så plötsligt reste han sig och lämnade rummet. Jag såg i hans ögon att han var arg och förstod att han inte skulle komma tillbaka, så jag skyndade efter med hjärtat i halsgropen.

 

"Du sitter där och erbjuder din fitta på ett silverfat till mina kompisar. Fattar du hur pinsamt det är för mig?” Min mage knöt sig, jag mådde så illa att jag trodde jag skulle kräkas. Han var så arg att han spottade fram orden och jag bad om förlåtelse, en gång, fem gånger, tio gånger. Han hånflinade och skakade på huvudet när han såg tårarna som strömmade ner för mina kinder.

 

”Sicken äcklig jävel du är alltså. Jag hade rätt, du är en hora!” Jag sprang efter honom, bad honom stanna så jag fick prata med honom. Bad honom stanna kvar - hos mig. Jag ville så desperat bevisa för honom att han hade fel! Det var viktigare än något annat, viktigare än mitt välmående, viktigare än min säkerhet.

 

Han började gå till restaurangen där vi skulle möta hans kompis, samtidigt som han gjorde svepande gester och uttal kring min dumhet och vårt avsked. Han förtjänade något bättre än en smutsig hora. Jag var rädd för att vara med honom, men nästan mer rädd att vara utan honom, så jag följde efter honom. Jag bönade och bad om en ny chans. 

 

Tillslut gav han med sig, han sa att han egentligen inte ville att hans kompis skulle träffa mig, för han skämdes över att han ens var med mig. Han hade ju faktiskt ett rykte att tänka på. Han hade alltid haft snygga, smala, schyssta brudar och nu kom han släpandes på mig. Herregud så genant! Men de kunde ju sitta där och skratta åt mig, om inte annat – så visst, jag fick följa med.

 

Jag gjorde mitt bästa för att försöka fixa till mig och torka bort mascaran som runnit ut över ansiktet. Jag var ju ful nog redan som det var. Han skulle ju inte heller behöva skämmas över att varit så barnslig att jag gråtit, över något som helt och hållet var mitt eget fel dessutom! 

 

Väl på plats var det som att sitta bredvid en helt ny person, en främling. Han höll om mig, gav mig komplimanger och berömde mig. Han pussade på mig och visade upp mig som en trofé inför sin vän. Han skrattade och berättade anekdoter från deras ungdomstid. Han verkade genuint glad och lugn, och jag var så chockad att jag nästan trodde att jag inbillat mig alla hemskheter han tidigare sagt och gjort.

 

Hans kompis var trevlig och gjorde sitt bästa för att inte låtsas om att han uppfattade att något var på tok, trots att det var uppenbart att jag gråtit och det syntes att jag var fruktansvärt sliten.

 

Visst var jag förvirrad av hans ombytlighet och också orolig, men framförallt var det så skönt att få höra de där fina orden, att få hans kärleksbetygelser och att få se hans medmänsklighet. Jag var mentalt och själsligt utmattad och det var så skönt att få vila en stund i det ögonblicket, hur bisarrt det än var - och för en kort stund trodde jag att det började ljusna för honom, och för oss.

 

Men det som lurade runt hörnet var ett djupare mörker än jag någonsin kunnat ana, och det bara väntade på att förtära mig.