asimplemind.blogg.se

Jag har under så lång tid jag kan minnas brottats med en låg självkänsla, där jag alltid strävat efter att vara bra men där ”bra” trots det aldrig varit gott nog. VG+ på en inlämningsuppgift var som ett slag i magen under skoltiden och att inte få tillräckligt med positiv uppmärksamhet, ryggdunkar, hurra och hejarop vid en prestation har känts som att knivar karvat djupa sår i min självbild.  Märk väl att jag absolut fått beröm för saker jag gjort, men det har aldrig känts som det varit nog.

Ett ”bra jobbat” eller ”så fint” har känts som hån, för vad är det som skulle vara så speciellt med det jag har åstadkommit? Och så har jag skämts över att jag för ett svagt ögonblick inbillat mig att någon skulle säga att det där minsann var det bästa mötet de någonsin närvarat vid, eller att texten jag skrivit berörde någon ända in i själen, eller att sockerkakan jag bakade var den godaste som någonsin gjorts. Och så landar jag där någonstans mittemellan självömkan och äckel över mig själv, allt medan känslorna över att vara otillräcklig och så förbannat jävla dålig sköljer över mig.

Det har i sin tur alltid fått mig att sträva mot att nå bättre resultat och högre höjder. Om jag bara når ända fram så kommer jag kunna känna mig nöjd och bra, utan behov av att dissekera resultaten och kommentarernas tonfall för att leta fel, det är åtminstone vad jag trott och hoppats på. För det är så innerligt tröttsamt att aldrig känna mig bra nog, att alltid ha en känsla av att jag borde be om ursäkt för att jag tar plats och tror att jag kan någonting. Men innerst inne har jag vetat länge att det inte är så det fungerar, för ju mer beröm jag fått desto mer otillräcklig och falsk har jag känt mig. Kanske främst inom yrkeslivet, för det är det som betytt något för mig. Jag har så gärna velat göra, men när jag gjort något och det gått bra, eller förjävla bra, så lämnar det alltid en bitter eftersmak inom mig och jag skäms nästan över det. Över att jag, hemska tanke, kanske tror att jag är någon!

I många år var jag övertygad om att någon skulle komma och knacka på min kontorsdörr och informera mig om att de tagit fel kandidat vid tillsättningen av rollen, att den aldrig var menad för mig och att jag således inte hörde hemma där. Jag har varit skamfylld när jag varit tvungen att berätta vad jag jobbar med, särskilt i mina chefspositioner, för jag har varit orolig att någon ska komma på att allt bara är fake, eller ännu värre; att de skulle ha trott att jag trott att jag varit nåt. Så jag har understrukit att jag haft tur som fått de befattningar jag haft, det har inte varit tal om något annat.

Jag har diskuterat dessa känslor och tankar många gånger med ett flertal personer, de flesta kvinnor, och de har alla känt igen sig – mer eller mindre i mina resonemang. Det får en att känna sig lite mindre ensam men inte desto mindre dålig. Men jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på varifrån detta ok av självförakt och ofullständighet kommer ifrån, förrän idag när en mycket god vän till mig bad mig läsa om ämnet ”imposter syndrome”, eller bluffsyndromet som det kallas på svenska.

Läser man om ämnet på t.ex. Wikipedia står det att det är ”en informell psykologisk term som används för att beskriva hur vissa personer har svårt att internalisera sina förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått. Tecken på framgång avfärdas som tur, tajming eller att ha lurat andra att tro att de är mer kompetenta än de själva tror att de är. Bluffsyndromet är särskilt vanligt bland högpresterande kvinnor.”

Nu är kanske inte Wikipedia den källa man ska förlita sig blint på, men det ger en ganska god överblick kring vad det handlar om och framförallt att det finns på riktigt, utan att det måste ha ”hänt” något i ens liv. Jag har spenderat så många år med att försöka analysera detta beteende och hitta de faktorer som påverkat mig så till den grad att jag sällan eller aldrig kan glädjas å mina egna vägnar, till att för bara några timmar sedan inse att det kanske inte alls finns något sådant signifikant med i bagaget, trots allt.  

Det här är en milstolpe. Det kan tillochmed vara en vändpunkt i mitt liv. Istället för att leta anledningarna till varför så kan jag nu börja fokusera på metoder och tillvägagångssätt för att bearbeta och behandla det här, och därigenom sluta sukta efter bekräftelse från andra. Tillika kanske jag kan lära mig att inte ta negativa kommentarer så hårt, eller för den delen tolka kommentarer som negativa överhuvudtaget.

Jag kommer sannolikt att spendera mycket tid med att försöka förstå detta komplex, och jag hoppas jag kan komma till en punkt där jag faktiskt tycker att jag duger. För det är tungt att vara osams med sig själv och aldrig kunna lita på att jag själv inte fäller krokben för mig, samtidigt som jag också passar på att sparka på mig medan jag ändå ligger ner. Det skulle vara så skönt att slippa fightas, med mig själv.

Och jag hoppas jag kan dela med mig av detta till människor i min närhet, ja kanske även här på bloggen, för det här är något vi måste prata om och känna till. Läs på om ämnet! Genom att belysa problematiken kommer vi vilja gräva djupare och förstå, och därigenom förhoppningsvis kunna förändra förutsättningarna för oss själva, men även de som kommer efter oss.

Tanken på att en person ska kunna gå genom livet och vara stolt över sig själv, utan den inbillade tron om att man ska behöva be om ursäkt över det är värt att kämpa för, tycker jag.