Har funderat mycket på egenvärde på sista tiden. Gör det väl mest hela tiden, egentligen. Vem bestämmer vad som är värt något hos eller med en människa, och hur värdesätter man människor egentligen? Det enkla, och måhända rätta, svaret är väl att man ska värdesätta sig själv och sina förmågor och att det är det enda som räknas. Men stämmer det verkligen?
Alla som någonsin skrivit ett CV eller varit på anställningsintervju vet att det inte är så. Man mäts utifrån sina prestationer och erfarenheter, och de som anställs har de rätta meriterna och kvalifikationerna och därmed bäst förutsättningar att utföra jobbet. Det är få arbetsgivare som tar risken att anställa en person som uppvisar en brokig bakgrund med flertalet olika jobb utan tillsynes riktning eller mål. En stark utbildning är ofta ett krav för att ansökan ens ska bli genomgången, så redan där sållas människor bort. Att man själv tycker att man är en bra person, att man är övertygad om att man kommer göra ett bra jobb spelar praktiskt taget ingen roll i sammanhanget om det inte går att påvisa i certifikat, utbildningar och genom referenser.
Och är det inte så det fungerar i livet i allmänhet också? Man sållar bort människor som inte passar in i mallen - samhällets eller ens egna, inbillade eller högst verkliga mall, det spelar ingen roll för sanningen är att vi aktivt och ofta väljer bort människor, ofta vid första anblicken eller vid en känsla. Mest utifrån att de inte gynnar en själv, man tror helt enkelt inte att de har något att bidra med eller tillföra i ens liv, och så vips är de borta utan att man gett dem en chans att visa vem de är eller vad de går för. Jag säger inte att det nödvändigtvis är dåligt, det kanske handlar om ren självbevarelsedrift, för urvalet baseras på tidigare erfarenheter – och vad ska vi göra med dem, om inte dra nytta av det?
Men vi vet ju att alla sannolikt töjer lite (eller mycket) på sanningen i ett CV. Omskrivningar av erfarenheter kan göra att saker låter mer komplext, intressant och givande än vad de någonsin var i verkligheten. Man väljer vad som ska framhävas och döljer det som inte är fördelaktigt. Det är bara så det är. Men borde vi inte ha högre förväntningar och krav på att enbart påvisa sanningen, för att kunna göra ett bättre och mer rättvist urval?
Hur skulle det vara om vi levde i en värld där man inte döms vid första anblicken? Om man fick en chans att presentera sig och sina färdigheter innan man väljs, eller väljs bort? Tänk om livet i allmänhet skulle fungera mer som inför en intervju där man delger människor sin meritlista, sedan bestämmer man sig för om personen är en intressant kandidat eller inte. Är det inte lite så det fungerar när man dejtar någon? Man presenterar sig, fångar ett intresse och får möjligheten att lära känna varandra innan man beslutar om personen är intressant nog för gå vidare till nästa stadie?
Men självklart förekommer det uns (eller mängder) av osanningar i presentationen av en själv inför en annan människa också. Man överdriver, saltar och undanhåller saker för att framstå som en bättre och mer intressant person, och vi gör det här för att vi inte vill bli bortvalda innan man fått en chans att visa sitt rätta jag. Det är bara så det är. Men återigen, och ännu mer viktigt, borde vi inte ha högre förväntningar och krav på att enbart visa och säga sanningen, för att kunna göra ett bättre och mer rättvist urval när det kommer till människor vi släpper in på livet?
Jo, jag vill veta sanningarna om en människa för att kunna fatta klokare beslut, det är inte för mycket begärt. Men det förutsätter ju att även jag är öppen och uppriktig med mina levnadsmeriter, så här kommer mitt personliga, personliga brev:
Jag är en snart 32-årig kvinna med ett konstant brustet hjärta och krossade drömmar. Jag har varit sjukskriven i över 3 års tid med en diffus smärtdiagnos som sannolikt kommer följa mig resten av livet och som kan komma att förvärras betydligt, något som påverkat mig mentalt och gett psykologiska men. Jag grubblar mycket och fastnar lätt i mina tankars labyrinter och ibland går jag vilse och hittar inte ut innan mörkret hinner lägga sig, och då fastnar jag där inne med ångest och depressioner som enda följeslagare.
Jag var en levnadsglad och driven person som enbart såg möjligheter där andra kanske såg hinder, något som ledde mig rakt in i en högpresentande karriär som tog mig med storm och jag valde att leva för att arbeta. Därigenom försakade jag medvetet människor i min närhet, och jag kanske skulle göra det igen. Jag är nu långtidssjukskriven och har så varit i över tre års tid. Jag miste min eftertraktade roll, min funktion och min identitet och befinner mig nu i en tillvaro där jag inte känner igen mig.
Mina drömmar om att se och uppleva världen kommer nog att förbli svävande då jag mist min handlingskraft och är inte ens i närheten av min fulla potential, men är nu över trettio år gammal och lever ensam i en hyresrätt tillsammans med en katt som närmsta familj, i en miljö jag skäms över att befinna mig i. Men jag har sedan länge tappat orken och lusten att göra något åt det, så jag låter tiden gå och kväver ångesten över att mitt liv inte levs av mig själv, på olika mer eller mindre effektiva sätt.
Jag har svårt att acceptera vänlighet, uppriktighet och genuin omtanke från människor, det gör mig misstänksam och undvikande och jag släpper dem inte nära. Däremot har jag villigt gett mitt hjärta till människor som sårat mig djupt och gjort mig illa både fysiskt och psykiskt men som jag förlåtit gång, på gång, på gång för jag är ganska säker på att jag förtjänat det, eftersom jag är svår att leva med och ännu svårare att älska.
You're hired.