asimplemind.blogg.se

Utförsäkring, säkerligen ett ord som de allra flesta i välfärdsstaten Sverige hört talas om men vad innebär det, egentligen?

Jag vet inte riktigt heller men jag ska försöka förklara, och för att ni inte ska avlida av för mycket text och ordbajseri på en och samma gång har jag delat in det hela i kortare delavsnitt under rubriken: ”Burn Notice – Part 1, 2 osv.” samt att de finns under kategorin ”Utförsäkring”.

Dock som med allt annat i den byråkratirelaterade djungeln råder jag dig att säkerställa att du har korrekt information från de myndigheter som det rör sig om, då det jag delger är endast min uppfattning och mina erfarenheter utifrån mina förutsättningar (där jag är fast anställd, medlem i a-kassan och befinner mig i rehabiliteringsfas och arbete/arbetsträning under tiden jag blir utförsäkrad).

Så vad handlar det om rent övergripande då?

”Efter 914 dagar kan du i regel inte längre få sjukpenning.”
Betyder det att du måste vara frisk efter 914 dagar? Nej mest troligt inte.
Betyder det att du kan fortsätta vara sjukskriven? Nej i regel inte, som sagt.
Men du får ett erbjudande om att delta i en arbetslivsintroduktion på Arbetsförmedlingen!

Här börjar del 1.

Ärendet, som faktiskt handlar om någons liv – lämnas med varm hand över från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. För efter 914 dagar säger reglerna åt sjuklingen att sluta vara sjuk, för det är sjukt att vara sjuk så länge. Nä ut med dig i jobb istället så blir du frisk, din galenpanna!

Jag förstår konceptet med att bryta isoleringen som personen mest troligt hamnat i. Jag var där själv, och är fortfarande kvar i det till viss del. Det är naturligtvis inte bra att bokstavligt talat stänga in sig, främst för den mentala hälsan. Det är inte hälsosamt att vara ensam med och i sitt tillstånd, vad det nu än må vara.

Och det är riktigt läskigt att behöva ge sig ut i sociala sammanhang igen, jag vet för jag upplevde det själv när jag var tvungen att göra arbetsplatsträffar, besök på jobbet, arbetspröva och arbetsträna. Det var en mardröm framförallt när jag mådde som allra sämst, av självklara skäl.

Men jag förstod givetvis varför jag hade den pressen på mig, från Försäkringskassan, från min läkare och arbetsgivare. För att jag då var tvungen att stiga upp, ta mig ut, möta världen och se att jag fortfarande var en del av den. Men det tog ändå emot, och jag hatade den dagen, och den timman jag var tvungen att besöka jobbet varje månad under sjukskrivningen trots att besöket i sig gick ”bra”. Så bra det nu kan gå när man dricker kaffe och stirrar in i en vägg, eller en tom inkorg i en timma. Men jag gjorde det, som sagt.

Bidrog det till tillfrisknandet? Ja till viss del tror jag det, just av ovanstående anledningar, men det påskyndade inget och jag kan absolut förstå att det kan ha motsatt effekt för vissa som är drabbade, kanske framförallt de som lider av psykosomatiska sjukdomar.

För det blir ett lavinartat stresspåslag att bära oket ”måste” och att behöv möta människor när man är som mest sårbar och skygg, och det tror jag kan bidra till ännu mer ångest och sämre mående generellt.

Man kan inte ha anpassade modeller för varje unikt fall, men vi måste öppna ögonen och se att "one size-modellen" vi har där vi klumpar ihop alla sjuka på samma sätt, utan hänsyn till diagnos eller behov, inte är en långsiktig lösning!

Men nu är dina dagar räknade, och du ska ut i arbetslivet igen.