asimplemind.blogg.se

Ett viktigt steg i rehabiliteringsplanen är att formulera målsättningar för vad man vill uppnå och åstadkomma. Jag delar med mig av detta, dels för min egen skull för att jag ska se hur långt jag faktiskt kommit, men jag tänker att det kanske kan hjälpa någon att dels förstå hur vardagen kan te sig och vilka utmaningar man möter i ett kroniskt smärttillstånd.

Detta var mina målsättningar i september 2013:

-          Att orka med saker, orka delta och leva normalt
-          Må bättre
-          Sluta oroa mig
-          Bli gladare och piggare
-          Känna igen mig själv
-          Inte låta tillståndet påverka mitt liv
-          Acceptera begränsningar
-          Stressa ner
-          Sluta vara så arg och irriterad
-          Inte vara så ledsen
-          Inte vara besviken på mig själv och min kropp
-          Få tillbaka livslusten
-          Få mer ork
-          Bli arbetsför
-          Mindre smärta

Huvudmålet formulerade jag på följande vis: Att få tillbaka lusten och glädjen i tillvaron.

Det känns väldigt märkligt att se orden och formuleringarna nu. Jag blir faktiskt lite illa berörd och jag funderar en hel del över den (o)medvetna ordningen jag givit de olika målsättningarna. Det får mig att inse hur långt nere jag faktiskt varit, men också hur långt jag kommit!

För att uppnå målsättningarna utformade vi ett antal delmål, med åtgärder, ansvarsfördelning, utvärdering samt satte datum när det skulle vara klart – i de fall det var applicerbart, men oftast låg ju ansvaret hos mig själv.

I början var ett delmål att försöka sova några timmar per natt. Efter en tid förändrades målet till att inte sova bort dagarna, att sova bort tid. Jag har haft delmål som handlat om att få tillbaka rutiner i vardagen, såsom att stiga upp på morgonen, äta frukost eller att äta överhuvudtaget.

Delmålen har också handlat om att öka mitt mentala välbefinnande genom att utöva yoga, ha kontakt med psykolog samt att sluta läsa bloggar eftersom allt var så jävla fint, ljust, lyckligt och vackert i de flesta bloggarna och det fick mig att känna mig otillräcklig och så fel. Tänka sig att jag nu, efter ett och ett halvt års rehabilitering, själv skriver en egen blogg. Däremot vet jag inte om den är speciellt ljus och fräsch, men ändå.

Vi har ständigt haft fokus på aktiviteter, och att försöka ta mig ut på något varje dag. Det har varit en väldigt ojämn kamp, många dagar flöt ihop utan att jag ens varit utanför dörren. Men jag försökte att ta mig ut på promenader, samt att gå till biblioteket ibland, med begränsningen att vara där max två gånger i veckan.

Kan ni föreställa er att ha en maxgräns på antal besök på ett bibliotek? Det är ju rätt bisarrt, men vi var tvungna att sätta en begränsning på det eftersom jag tyckte så mycket om det och risken var väldigt överhängande att jag skulle gå dit varje dag och att det tillslut skulle slå över av promenaderna, ljus- och ljudpåslaget, att vara bland människor samt att känna stressen och pressen av att hela tiden öka på aktiviteten tills jag förmodligen skulle krascha både fysiskt och mentalt. Igen.

Promenaderna var och är något jag kämpar med att göra på rätt sätt. Det är bara det att min definition av ”rätt” har förändrats under resans gång. Från början fanns det endast två sätt att göra det hela på; antingen att gå så långt som möjligt, alternativt att gå så fort som möjligt.

Men genom arbetsterapin förstod jag att det fanns ett tredje alternativ, ett sundare sådant som faktiskt skulle ge mig mer i slutändan eftersom att målsättningen var att jag skulle må minst lika bra när jag kom tillbaka hem igen från promenaden, som när jag gick. Helst att jag skulle må bättre vid hemkomsten.

Den insikten förändrade mitt liv. Inte för det att jag inte måste påminna mig själv om det vid jämna mellanrum, men det var först då jag insåg att det alltid finns alternativa vägar att gå, andra sätt att se saker på samt att det är viktigt att ifrågasätta vad som faktiskt är viktigt för en själv istället för att bara gå efter vad man tror är viktigt (i andras ögon).

Fundera på vad kan du göra på ett annat sätt idag. Vad är egentligen viktigt för dig, just nu?