Jag har träffat två personer denna månad som arbetar inom vår företagshälsovård, och det har tagit lite tid för mig att kunna ta in deras utlåtanden kring mig och min situation. Jag har behövt tid att låta det landa inom mig innan jag delat med mig av det, inte för att resultaten är så oväntade i sig, men som med allt så blir det alltid lite mer tyngd bakom saker och ting när det sägs högt. Det blir svårare att blunda och låtsas som att det inte finns, helt enkelt...
Det första mötet innefattade ett antal självskattningstester där man graderar var man ligger på olika skalor, hur man uppfattar sig själv och sin situation och liknande. Här följer utlåtandet av vad mina svar visade:
"Dina skattningar visade att du har en utmattningsdepression med mycket högt fysiskt stresspåslag. Poäng på utmattningsskattningen: 4,90. Gränsvärdet för när en utmattning betraktas som sjuklig är 4,42. På depressionsskattningen hade du 21 p och det är en medelsvår depression och på stress- skattningen hade 96 p och gränsvärdet för när stressen är ohälsosam går vid 50p."
"Dina skattningar visade att du har en utmattningsdepression med mycket högt fysiskt stresspåslag. Poäng på utmattningsskattningen: 4,90. Gränsvärdet för när en utmattning betraktas som sjuklig är 4,42. På depressionsskattningen hade du 21 p och det är en medelsvår depression och på stress- skattningen hade 96 p och gränsvärdet för när stressen är ohälsosam går vid 50p."
Det andra mötet skedde tidigare i veckan, där jag fick träffa en läkare. Han hade ingen förhandsinformation om mig och mitt ärende, vilket på sätt och vis var ganska skönt. Jag fick berätta om mig själv med mina egna ord, och han lyssnade på mig. Han lyssnade på mig! Jag tror jag sällan mött en så engagerad och human läkare, och det sa jag till honom. Hans utlåtande går i samma linje med vad testerna visade, jag lider av allt detta och det finns ingen tid att förlora. Jag måste ta itu med detta innan läget förvärras ytterligare.
Men som sagt, det här är ju inget nytt i sig. Jag har levt ett liv med höga stressfaktorer både privat och i arbetet, och jag har ångat på i 100km/h under väldigt, väldigt lång tid. Det har jag alltid vetat och varit öppen med. Men skillnaden nu är att jag inte längre kan vifta bort det hela och fortsätta i samma spår som vanligt, för situationen har tagit alldeles för mycket av mig - både fysiskt, psykiskt och emotionellt.
Vad kom först? Stressen och pressen som manifesterade sig i en extrem fysisk reaktion, eller var det den extrema fysiska reaktionen som skapade stressen och utmattningen? Därom tvistar de lärde kanske. Men jag inser att jag måste få mer hjälp, och jag vågar erkänna det nu. Jag är redo att ta itu med det nu.
Vetskap är definitivt det första steget till förändring. Nu kan du och alla inblandade jobba m samma utgångspunkt, det är fantastiskt!